systemet, så måtte det åtminstone vara tillåtet att tvisla på möjligheten af en sådan förening, Protektionisterne åro mäåhända, så länge de tillhöra oppositionen, det starkaste parI tiet i landet, men deras svårigheter skulle först rått begynna, om de skulle öfvertaga regeringen, och detta kånna de sjelfva. De veta mycket vål, att återinsörandet af den förra fluktuerande tullen på spanmål år omöjlig, och åsven om de skulle lyckas att få den nu gållande tullen, 1 sh. per qvarter, något förhöjd, t. ex. till 5 sh., så vore dermed ingenting vunnet för deras egentliga syftemål. Dessutom bör man noga mårka, att detta parti icke bildar någon kompakt enhet. M:r Disraelis taktiska våndning af frågan, nämnligen att landtmannen, når det beskydd han hittills njutit undandrages honom, då också borde erhålla en låttnad i skattebördan, som skall hvila på honom i en oproportionerlig grad, har våckt mera uppmårksamhet ån han kanske sjelf åsyftat, och många farmershörja nu inse, att en skyddstull visserligen kan vara ett mycket åndamålsenligt medel att uppdrisva possessionaternas rånta, men deremot knappt nödvändig för deras existens. De partier, hvilka nu splittrade bilda svaga minoriteter, nåmnligen Whigs, Peeliterne och de radikale, skulle förena sig mot en protektionistregering och sannolikt göra dess bestånd omöjligt, åfven om partiet genom nya allmånna val skulle vinna någon terrång. Om sir Robert Peel ännu varit bland de lefvandes antal, skulle landet troligen ej tveka, hvar det skulle söka en ny premierminister; bland hans fordna parti finnas visserligen några af Englands båsta statsmån och skickligaste administratorer, men en ledande ande saknas, en man, hvilkens personlighet kunde utgöra en borgen för den politik man kunde vånta att han skulle följa. Enligt hvad som synes af det ofvanstående, år det således utomerdentligt svårt, att icke såga omöjligt, att sörutsäga, hvilket parti som i den nårmaste framtiden skall komma att styra Englands politik. Det år temmeligen sannolikt, att partierna framdeles skola skilja sig i protektionister och frihandelsmån, men det år åfven möjligt, att, mellan de två ytterligheterna, ultrakonservativa och radikala, ett starkt moderat-konservativt parti kommer att bilda sig. En sådan formation år knappt så nåra för handen, som många utom England tyckas böjda att antaga, emedan de se förhåilandena från en rent theoretisk ståndpunkt. Sådana theoretici förbise, att de gamla partierna hvila på en historisk grund, som i England såkerligen endast efterhand, måhända nåstan omårkligt, kommer att lemna rum för nya principer och en ny utveckling. Ännu har det emellertid icke kommit derhån, och man nödgas derför fåsta afseende på de bestående förhållandena och de verkande personligheterna, når man vill bilda sig en förestållning om den politiska stållningen. De gamla partierna åro måhånda i ett upplösningstillständ, men hafva ånnu icke sörsvunnit; de nya partierna hålla kanske på att bilda sig, men åro ånnu icke fårdiga. En vigtig lårdom kunde dock hemtas af dessa tilldragelser och förhållanden, om man på kontinenten ville öppna ögonen för sådana lårdomar, och det år den, att de engelska institutionernas soliditet såtter landet i stånd att genomgå all denna skenbara förvirring och upplåsning, utan att verkningarne kånnas i någon våsendtlig grad, eller håmma landets utveckling. Tror ni att Bonaparte och furst Schwarzenberg kunna och vilja inse detta? (Fedr.) FR ND