Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 1

tvenne? ty tull en sådan händelse från denna tid skulle man måhända obetingadt såtta tro, ehuru man lika litet då som nu kunnat fårlåta den. Så visst som det år, att mången lår betvisla sanningsenligheten af denna håndelse; så visst år det emellertid att den passerat uti Skara stift, året efter Christi bård det ett tusende åttahundrade femtionde andra på den elfte dagen i Januari månad, då uti en kyrka inom ofvannåmnde stift hölls allmän gudstjenst.(?) Man vet sannerligen ej om man skall gråta eller skratta En allvarligare kånsla år dock hos de flesta den öfvervågande. Ty låt vara att den ifrågavarande predikanten, med afseende på sina såkallade prestråttigheter, hade rått i sak. Detta hvarken kunna eller vilja vi bestrida. Vi fåsta oss blott vid det formella af saken. Vi medge således att en del af den spanmål, han erhöll, var sådan att han kunde hafva skål till sina klagomål. Men icke var kyrkan, icke predikstolen, synnerligen innan gudstjenstens slut, det låmpligaste stållet för dessa påminnelser! Då den vårde talaren påstod, att det icke var för hans skull eller för den ekonomiska förlust, som han lidit, som dessa påminnelser gjordes, nog hade det då också gått an att vid sjelfva leveransen utaf natura-prestationerna, fåsta de felandes uppmärksamhet på det oråtta i deras beteende. Men nog må det medges att saken vid en mera passande tid och på ett mera passande stålle kunnat anföras. Predikanten hyste dock en alldeles motsatt åsigt, ty han yttrade bland annat, att han tyckte -att det passade så bra att såga församlingsboerne sina tankar i merberörde åmne, ,då alla nu voro församladek — Herr prosten påstås i allmånhet vara en -egen kurre-, som man säger, samt hafva många egna ider; och nog tyckes hans begrepp om det passande åtminstone bekråfta detta påstående, ty vanliga menniskor bedåma saken helt annorlunda. Dock, hr prosten hår till de ovanliga menniskorna, och detta förändrar vål saken förmoda vi. Att herr prosten år hvad vi ofvanföre rubricerat honom för: en ovanlig menniska, det bekråftar han sannerligen genom sitt tal, ty hvem annan ån en sådan hade haft mod att från predikstolen framföra alla dessa skamlåsheter. Våntar man på något stålle att få höra ett fullkomligt lugnt och upphöjdt språk, fritt från alla stundens passioner och lidelser, så år det vål med råtta hårifrån. Blir man också någon gång bedragen uti sin våntan hårutinnan, så måste man dock vara förskonad från att på detta heliga rum höra ett rått och vulgårt språk. Det år ej utan att vi bemåktigas af ett djupt vemod, under det vi hångifva oss åt dessa betraktelser. Hvar och en, åtminstone den svenska bonden, har hittills med en viss pietet, att jag så må såga, betraktat sin kyrka, sin kyrkogång och allt dermed förbundet. Med hvad kånslor skall han hådanefter betrakta och anse dessa ho