nom hittills heliga ting? Ej med helt och hållet oblandade känslor, frukta vi. Det år grymt; ja, det år omenskligt att beröfva folket kårleken för sin kyrka och sin kyrkogång. Ty då arbetaren under sex dagar med svett och möda stråfvat för lifvets uppehålle, hvad år då naturligare ån att han under denna stund söker att få sina tankar samlade samt att om möjligt, under denna stund finna frid och inre ro. För den som kåmpar mot ett härdt och oblidt öde, sör den, ätminsone i yttre afseenden vanlottade år denna stund en esterlängtansvård stund; den år en balsam för alla hans sår, för alla hans outsågliga och för verlden gömda lidanden. Han har ett djupt och innerligt, om och omedvetet behof af styrka, hopp och sörtröstan och hvar skulle han säkrare tro sig sinna det ån uti templets sköte? Man har ett yttrande efter Axcl Oxenstjerna: -Med mina klåder bortlågger jag mina bekymmer.betta så manliga och ett ådeit sinne vårdiga uttryck kan tillämpas på svenska bondens kyrkogång. Bonden sofver ej alltid i kyrkan, såsom vi en gång hårde en s. k. herre (d. v. s. båttre klädd) påstå. Nej bondens naturfriska och för alla intryck af detta slag öppna sinne har sakerligen uppfattat och med hjerta och hufvud förstått, om ett så oegennyttigt uttryck tillätes oss, en mångd sanningar, som skulle gå förbi de s. k. bildade. Hårutinnan skånjes sanningen af de orden: För de visa år det fördolt, men för de ensaldiga år det uppenbart.Det har alltid på oss och såkerligen på de flesta gjort ett godt och helsosamt intryck, att om söndagsmorgnarne se allmogen i sina helgdagsklåder begisva sig till kyrkan. Det ligger öfver de flestas anleten ett uttryck af fridsullhet och hvila, som gör godt ända inuti själen. Kunde du tyda dessa hjertans tysta språk, skulle du hos mångden måhånda finna kånslor och tankar, motsvarande dessa ord af den store psalmisten, af -Davids-Ilarpan i Norden-: -Här i sria rymder skalla helga klockors högtidsljud! Se de fromma dem de kalla glada följa deras Gud. Följ mitt hjerta, följ att fira andaktsstunden af ditt hopp. Pekar icke templets spira mot den ljusa himlen opp?Hur bedragen blir ej denna menighet uti sin våntan att inom templet finna frid och lugn, hopp och tröst, då en sådan håndelse, som den ofvan anförda, intråslar. Den intrådde i templet med kårlek och fridfullhet i sina sinnen. Den återvånde derifrån med hat i hjertat och håmnd i sinnet. I stållet för att om söndagseftermiddagen, efter allmogens vackra sed, sysselsåtta sig med att -taga upp ingången-, som det heter, och derefter ännu en gång i tankarne genomngå sprostens vackra predikan-, frukta vi, att sysselsåtningen för de flesta, med deras uppretade sinnen, skall blifva någonting alldeles motsatt. De tänka nu med harm på -den snåle prestensamt sluta sin dag med håmndtankar emot honom. Vi kunna åtminstone påstå, att den allmånna sinnesståmningen efter predikans slut vid ofvannåmnde tillfålle var sådan vi hår skildrat, ty ett allmänt och högljuat missnöje uttalade sig ösver allt, hvart man vände sig. Hvad föranledde då ytterst denua splittring i sinnena och denna så förlätliga vedervilja emot presten, om ej just det olycksaliga löningssåttet? Borttag möjligheten al en sådan sinnesståmning emellan prest och församling och de lyckligaste följder skola derigenom uppstå. Befria presten från ett vidlystigare landtbruk, låt honom, sävål som en mångd andra embetsmån, taga sin lön direkte af staten, och —y EASTERN TE —