Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 1

— ——— ———— — Nåra tio minuter förslöto innan Claude kunde befria sig från den slags domning som bandt hela hans varelse. Under denna hastiga följd af tilldragelser, hade hans katt ej rört sig ur fönstret, hvarest han lagt sig i solskenet; underråttad nu, mindre genom den rådande tystnaden ån genom sin egen instinkt, uppreste han sig, tog ett språng och hoppade upp på hans knån. Men, såsom det ibland hånder når vi, efter att hafva skådat en vidgad horisont för våra ågon, åter måste plötsligt intråda i den trånga krets hvarest vi lefva ett blott vextlif, så uppvåckte denna smekning af den trognaste vån han någonsin haft, hasnom en rörelse af otålighet och missnöje. Han undergick en af dessa sorgliga sjelfuppvaknanden; han, en brusande, passionerad och entusiastisk ung man, som i hemlighet ålskades af den rike köpmannens hr Lubois, dotter (han vågade tro det), han återfann sig i den prosaiska verkligheten såsom en ringa arbetare, hvilken boende uti ett nåstan obeboeligt kyffe, förtjente sitt bråd får dagen, såg sig skymfad till sitt namn genom sin broder, gjord arslös till alla sina rättigheter om icke till sin titel af medborgare, genom en skamflåck som för alltid skulle kasta skugga på hans lefnad. Han kastade en slagen blick på sina grofva kläder, på vindsrummets tunnsädda möbler: