Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1852, sida 1

så länge ett menniskohjerta klappar, så långe kan den trottsa tidens makt. Men då den bygger sitt hus på de jordiska intressenas lösa sand, blir hon lika bräcklig som jordens våldige och bortsopas af samma vind som de. Ensam år den odödlig, sastkedjad vid snarförgdånglighetens makter följer hon deras öde och faller ofta med de passioner som stöda henne. Slutande sig till de politiska myndigheterne ingår religionen derföre ett förbund som blir skadligt för henne sjelf. Den behåfver dem icke får att lefva, men då den gör sig till deras slaf, år den ej långre såker om sitt eget lif. Hur tråssande och sannt uttrycker sig icke den varmt religiose Lamartine i sin brochyr, lateism du peuple, då han såger: -Ju mindre staten påtvingar solken en religion efter sin smak, desto hågre stiger dess fria medvetande och såster sig vid Gud med tron och förnuftets makt. För sanningen af ofvan anförda slår presten framför allt så att såga, döförat till, ty tillåmpandet af ofvan anförda skulle i sina grundvalar skaka ett vålde, som minst af alla verkat något godt — vi mena det prelatensiska. För att detta vålde må ega bestånd, måste en statsreligion finnas, i ty statsreligionen och prelaten åro till för hvarandra. Deras öde år gemensamt; de stå eller falla med hvarandra. Då presten således, med sinnet uppfyldt af alla de passioner och lidelser, som så naturligt uppkomma inom den politiska verlden, vånder all sin diktan och traktan åt detta håll, hvad år då naturligare, ån att hans presterliga verksamhet skall blifva tillbakasatt! Han kan ej tjena Gudi och Mammon.Men då han så handlar — ve honom, som ej ihågkommer Mästarens ord: -Mitt rike år icke af denna verlden och Den mig icke älskar, han hatar mig.Hvad som dock måhånda lika mycket, som det ofvan anförda, såtter presten uti en sådan ställning till samhållet, att han, om man också abstraherade från dess förhållanden, ej kan verka för sanningens och ljusets sak det goda och ådla, som man dock till mången prests heder måste medgifva, att han både kunde och ville, år det olycksaliga löningssåttet för presten hår i Sverige. Icke nog dermed att man belastat presten med ett landtbruks minutiösa och tröttande detaljer, hvilket dock i och för sig rått skött tager en stor del af ens tankeverksamhet i anspråk, man har åfven genom sjelfva det sått, hvarpå lönen skall utgå, satt honom i det obehagligaste och spåndaste förhållande till sin församling. Vare dock icke hårmed sagdt att ett sådant förhållande alltid, eller ens vanligtvis, uppkommer mellan församlingen och dess sjålaherde, men möjligheten till ett sådant förhållande föresinnes alltid i och genom löningssättet. Då godtycket såvål från de betalande som löntagarens sida kan få ett nog fritt spelrum, hvad år naturligare, ån att just denna tillfållighet ofta skall såtta de intresserade parterne i uppenbar fejd emot hvarandra. Prestens sinne blir afvogt ståmdt emot församlingsboerne, då han anser sig ej rs XX nO—XEXEXÅXLÅLXEXXXLXKXOXX-o————— AA