Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1852, sida 1

ughet att förtiga det. Allt hvad jag kan såga er — och når ert sinne blir lugnare, blir ni troligen af min tanka, — år, ni år den ende af ert sållskap hvilken jag ringa varelse kunnat ingifva några farhågor, ach att hr Lubois vore den förste att skratta åt ert företag om han vore underråttad derom. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Napoleon fortfor att vara misslynt och fundersam, liksom om detta med en Sorglig sanning ståmplade svar blott till hålften öfvertygadt honom. Claude förstod denna tystnad, en särdeles eld blixtrade i hans dga och han tillade: — Tviflar ni på mina ord herre? — Jag erkånner att jag gör det. Denna ödmjukhet, på hvilken jag ej var beredd, smårtar och förvirrar mig. Ni sörringar er sjelf förmycket hr Claude! det må vara er tillåtet att tro hr Lubois vara så förnäm och så lugn; hvad mig angår, så år jag ej så förnåm eller så lugn. doch om jag. önskar, att för honom dölja detta steg, så år det ej af fruktan för hans låje. Ja! oaktadt allt det förtroende som ert arbetsamma lif och hederliga karakter förtjenar, så år min oro långt ifrån att vara stillad, och dessutom, vore jag ån lugnad å den ena partens sida, så återstod det dock för mig att blifva det å den andras. — Jag år fårdig herre, jag, jag år sårdig