— Nå, nå, så illa år det vål icke. NiNskall nog tråffa något nytt och tilltalande, så att ni måste tillstå, att en resa till norden lånar sig, till det land, hvarom edra landsmån inb.llat er, att isbjörnar spatsera på gatorna och menniskorna dricka tran, som Esquimåerna. — Ah, litet mer veta vi vål åndå. Tror ni att vi förgäfvesl låst Fredrika Bremers romaner! Men ack, hvad jag bedragit mig apropos de Fredrika Bremer! Jag hade, som man vanligen gör, i min santasi skapat mig en bild af denna skriftstållarinna och lårde just nyligen kånna henne i Köpenhamn; Andersen presenterade mig för henne. En obehaglig kånsla intog mig, då ett litet, torrt fruntimmer, med mycket fromt och nunneaktigt utseende kom mig till mötes, och hvars samtal var så veokt, så mildt och uppbyggligt! Då önskade jag antingen att aldrig hafva låst hennes skrifter, eller ock aldrig lårt kånna författarinnan. Hade jag våntat mig att endast få se ett fruntimmer likt alla andra, nå! då skulle jag sagt till mig sjelf: det år en mild, from och mycket sjuklig jungfru; men hos en qvinna, hvilken såsom skrifstållarinna redan trådt utom qvinlighetens grånser, borde man åfven i det yttre upptåcka den kraft och sjelfståndighet, som fordras till ett sådant steg. — Trådt utom qvinlighetens grånser? Anser ni det då för något oqvinligt att skrifva och låta trycka romaner! — Ja, om också icke oqvinligt i detta ords triviala betydelse. En skrifstållarinna kan tilloch medrespektera qvinlighetens samhållsgrånser och likvål hafva förlorat den åkta qvinligheten. Den som skrifver en roman och deruti skildrar själsstrider och karaktersutvecklingar; han måste med sitt andliga öga hafva noga undersökt urverket för vårt inre lif; han måste lyssna på hvarje dess andedrag samt dervid strångt och kallt jemnföra orsaker och verkningar med hvarandra. Men anser ni det tånkbart, att man under en sådan verksamhet kan bibehålla denna inre renhet, som utgör en af den sanna qvinnas största och skönaste egenskaper? Man kan i en sådan lefnadsmålning icke skildra endast rena karakterer, de mest förderfvade gestalter måste tråda oss till mötes i sådana skrifter, och vi nödgas nedstiga till det djupaste menskliga förderf, för att jemnte idalet åfven framstålla dess motsats; ty resultatet uppstår endast ur kontrasten. Men hos qvinnan förer vågen till förståndet genom bjertat, och likasom ni med den låttaste beröring beröfvar sjärilns vingar dess skönaste prydnad, qvarlemna åfven dessa forskningar och rån outplånliga spår i qvinnans bjerta. Om nu en qvinna hade nog mod att helt och hållet emancipera sig från denna ursprungliga qvinlighets band, att fullkomligt intrånga i den manliga uppfattningens och förarbetningens hemlighet, så skulle en sådan inre metamorfos blifva berättigande för individen; men hvar finner ni vål sådana varelser? George Sand år den enda, som bragt det till denna objektiva höjd. Hon allena står — hvad uppfattningen betråffar — på lika ståndpunkt med sitt eget och med vårt kön. Alla öfriga fruntimmer, hvilka ilitteraturen betrådt offentlighetens våg, saknade antingen kraft eller mod till en sådan metamorfos och utgöra just derför ett mellanting af man och qvinna, som år vidrigt för vår kånsla. Hvar skall då qvinnan erhålla förmågan att sannt teckna en manlig karakter? Sök i alla våra författarinnors romaner och ni skall, i stållet för kraftiga mansgestalter, finna vanstållda former af ett falskt och oklart uppfattadt ideal. Man måste i sin egen själ kunna följa gången af de karakterers utveckling, som man vill skildra; men kan vål en qvinna detta i afseende på en man? Nej! (Fortsåttn.) TU YA OM