Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1852, sida 1

2— E— ungdomliga sasthet, som öfverallt uttrycker sig i Sveriges natur och hos dess folk. Det går med oss Tyskar, då vi kunna lemna hemmets förvirrade förhållanden bakom oss och skynda upp mot norden, liksom personer, som lida af bröstsjukdom, hvilka åter lefva upp under Italiens varma, soliga klimat och med nya krafter återvånda till sitt hem. Om vi också måste afundas Svenskarne den kraft och utveckligsförmåga, som både nu och igenom hela deras historia så frappant visar sig, så såga vi dock till hvarandra: det år en broderstam, och hoppas, att vi engång skola komma till en lefvande besittning af en råttvis del af fådernearfvet. — Men hvarför år det så mycken strid, så mycken blodsutgjutelse hos er i Tyskland? Vi Svenskar hafva, enligt historien betalt dyra lårpengar i detta afseende, och hafva i den senaste tiden kommit derhån, att vi lätt och som en lek kunna företaga och utföra revolutioner utan barrikader och blodsutgjutelser. — Ack, båsta herr kapten, om vi Tyskar velat taga lårdom af historien. — Men låtom oss ej förstöra denna sköna stund med ettså sorgligt samtal; låt oss tala om någonting gladare; jag har föresatt mig att alldeles asskaka den tyska tungsintheten och långtan, och lefnadsglad plocka hvarje blomma jag finner på min våg. Jag glåder mig mycket åt Stockholm, detta nordens Venedig, om hvars herrliga natur man sagt mig så underbara saker; men jag glåder mig isynnerhet åt de glada och kraftfulla menniskor som låra finnas der. Jag hoppas att der öfverallt tråffa spår, som påminna mig om svenska historiens åldsta tider. Om jag också kommer att sakna Oden och hans hjeltar, så skall dock såkerligen månget minne, månget spår i folkets karaker för min sjål återkalla Birgers, Sturarnes och Gustaf Vasas tider med dess herrliga Dalkarlar. ij, Aj! ni tycks icke hafva riktigt afskakat er de tyska dråmmerierna; tror ni, att vår historia förevigat sig i sådana minnesmärken, som de egyptiska pyramiderna och Ninives ruiner? Om Birger skall på sin höjd en minnestasla erinra er, och hvad Dalkarlarne beträssar, vill jag nåstan hålla vad, att ni hellre knyter vånskap med de vackra knubbiga dalkullorna, ån med de fula och längbenta månnerna från detta landskap. Dalkullorna åro de enda som motstått den moderna bildningen, som gör alla lika, åtminstone till det yttre; för Ofrigt skall ni der finna en lika nymodig europeisk hufvudstad, som den ni senast lemnat. — Dalkullor i Stockholm? huru kommer det till? — Tålamod! jag vill icke beröfva er en öfverraskning; ni skall sjelf få se dessa friska fåltblommor i residensets drifhus. — Ack, ni har redan beröfvat mig en öfverraskning. Det var just detta modets och det modernas spöke som jag ville undfly; jag trodde mig komma till en naturfrisk, roman tisk lund, och skall nu åter vandra i vårt samhällslifs åndlösa och tråkiga franska buxbomsallerl denna njutning kunde jag ju erhålla i rikt mått i min hembygd! AA UHAA — —