Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1852, sida 1

att göra allt som med bibehällande af hedern kan bero af mig, jag lofvar er det. — Nå väll utan omsvep, erkänn om ej nånsin mademoiselle FålicitE . . ? — Ack! herre, herre, stammade Claude, hvars uppsyn tillkånnagaf en djup ledsnad; hvilket namn vågar ai uttala? hvarföre inblanda det i denna tvist? hvad år er afsigt? — Jag har dermed ingen annan, ån att af er erhålla, ett ord, ett bevis, vid hvilket jag kan stödja mig. . . Men denna sinnesrårelse, denna blekhet! hvad år det? hvad går åt er? Vid min själl jag skulle ej kunna bli mor fårlagen, mera sörtvislad sjelf, om jag upptäckte att hr Lubois eller mademoiselle Fålicite vore hår och lyddes på oss. — Och ni skulle hafva rått deri herrel utropade Claude; man skulle kunna då, för mindre, af blygsel och sorg! , Plötsligen genljöd en klangsull röst i trappan. Den var lått igenkännlig, ty Claude och Napoleon intogos samtidigt af bestörtning, under det att Fölicits knå böjde sig under henne, så att hon måste såtta sig på sången som stod bakam skårmen. Det var hr Lubois, som allt under det han gick uppföre trappan, ropade till portvakten Simon. (Forts.) 2 ORX KRO XXXKXOROROROROXOXKRLKE OR SRERRIEREEIERELJÖR RV