Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 2

Kapten Symons, fartygets besålhafvare, var under tiden ifrigt sysselsatt med manskapets och passagerarnas råddning. Sexton personer. ibland hvilka två passagerare, lyckades det att sätta råddningsbäten (lsfeboat) i sjön och ungefår samtidigt gingo jag (midshipman nen). två matroser, stewarden och en passagerare i håckbåten (dingy), som vi lyckligt fingo nedsirad. Ungefår en half timme derefter upptog oss råddningsbåten, tog håckhäten i slåptåg och rodde fram mot fartyget. Men då sjön började gå allt högre och råddningsbåten var nåra att kantra, såg man sig nödsakad att låta håckbåten fara och att vånda om. På skeppet föll först fockmasten, sedermera mesanmasten öfver bord. Vid den tiden seglade en bark förbi råddningsbåten, vi anropade den med våra förenade 21 röster och trodde alt vi skulle erhålla svar, men den vånde, seglade förbi det brinnande ångfartyget, vånde återigen och aflågsnade sig. Giggen med fem personer uti befann sig på något afstånd från oss, men sjön gick så hög, att vi omöjligen kunde gifva dem någon hjelp och snart förlorade vi dem ur sigte. Klockan 4 på söndagsmorgonen hörjade det regna starkt, och vinden drog sig till nordlig; hafvet blef småningom lugnare och vi låto båten drifva. Kl. omkring 5 flög ångfartygets krutmagasin i luften, omkring 20 minuter derefter söllo skorstenarna öfver bord och fartyget sjönk. Middagstiden blefvo vi upptagna af-Marsdenfrån London, kapten Evans, med hvilken vi klockan :10 på aftonen intråffade i Plymouth. Den 8:de dennes begäfvo sig direktörerne för kongl. Post-Paket-kompaniet, hvilket fartyget tillhörde, till Plymouth, föratt, med ledning af de der befintliga råddade personernas herättelser, anställa en undersökning om eldens uppkomst. Man nödgas antaga att den uppstått genom den alltför starka upphettningen af den delen af machineriet som kallas bearings, emedan, som vi redan sagt, denna olägenhet osta visar sig vid nya machiner, och -Amaronenaf denna orsak två gånger förut måst sågga bi. Änmärkningsvärdt år det, att elden började under hufvuddäcket, och bearings befinna sig öfver detsamma. Tvenne ingeniörer hade strax efter Söndags-midnatten gjort rund och funnit allt i ordning, men inom en qvart derefter mårkte redan en af arbetarne, som skulle förse ängpannorna med vatten, att brånda ämnen nedsöllo i eldrummet, och in2——— — —————— nan han kunde tillkalla hjelp, nödgades han af den öfverhandtagande hettan att aflågsna sig. Enligt hans tanke hade många af dem Ssom sosvo i fören af fartyget ej fått tid att stiga upp innan elden nådde dem. De nio båtarna på -Amazonvoro försedda med jernunderlag, i hvilka kölen hvilade, det blef derigenom svårt att hastigt nog få dem i sjön, och denna omständighet tillskrifver man till en del förlusten af så många menniskolif. Kapten Symons hade gifvit befallning att ingen skulle sätta sig i båtarna, och denna besallning åtlyddes, tills manskapet märkte att elden tagit öfverhand. Mot slutet såg man kaptenen stående jemnte rormannen, hvilken han befallte att låta fartyget falla af för vinden. Hans sista ord voro: -Med fartyget är det förbiä. Flera af officerarna och machinisterna hafva utan tvifvel blifvit qväfda i eldrummet, der de voro i full verksamhet till sista ögonblicket. Scenen på fördäcket skildras såsom högst förfärlig: då lågorna närmade sig trappan som ledde till qvarterdäcket, såg man två manliga passagerare, alldeles omgifna af lågor, utkomma ur salongen och nedsalla på fördäcket. Ett högväxt fruntimmer bad att man måtte rädda hennes barn, men ville sjelf icke nedstiga i någon af båtarna; ett annat fruntimmer hade redan blifvit förd uti en af båtarna, men uppgick åter och stannade, oaktadt alla föreställningar, ombord. Stewardens hustru förblef också qvar i sin obeslutsamma förvirring. Då räddningsbåten lemnade sarty————————