Reform, Revolution, Restauration. Macaulay, den stora engelska kritikern, filosofen och historikern, såger i en af sina skizzer, hvari han jåmnför reformationen (folkets strid mot presterna för andelig frihet) med den första franska revolutionen (folkets strid för politisk frihet): Framätskridandets ide uppmuntrades vid båda dessa tilljällen förnämligast genom de klasser, för hvilka den enligt all sannolikhet måste blifva farlig. Under Fredrik den Stores, Katharina II:s, Kejsar Josephs och de storas i Frankrike patronat blef den filosofi, som sedermera hotade Europas alla throner och aristokratier, först fruktansvård. Den ifver, hvarmed man hångaf sig åt frisinnade studier uppmuntrades i synnerhet vid slutet af 15:de och början af 16:de århundradet just af kyrkans öfverhufvuden, och dessa srisinnade studier skulle blifva så farliga för kyrkan.Macaulay gjorde denna anmärkning utan någon reaktionär bitanke: det föll honom icke in som t. ex. storsakristanen Montalembert skrifver i sitt bref till Prof. Hermann, deri han erinrar huru kejsar Josephs fåderneslands, Tysklands, historia bevisar, att revolutionerna oftare komma ofvanifrån ån nedifrån, att således den konservativa anden bestode deri, att försvara hvarje samhålles eviga grundsatser och icke den eller den regeringens villsarelser och svagheter — det föll icke Macaulay in, att vilja likasom Montalembert påstå, att håndelserna tagit till sin uppgift att dagligen gifva Europa bevis på, huru vansinnigt det vore att vilja bekåmpa revolutionerna på annat sått, ån genom återgång till katholicismen (och derunder menar Montalembert underkastelse under Ultramontanismen.) Huru smidigt och mångtydigt år icke begreppet -konservativlEnligt somligas tanke menas med konservativ, att under alla omständigheter sluta sig till hvarje regering, gilla, berömma och understödja regeringarnes görande och lätande, att i deras mått och steg aldrig se misstag eller svagheter, och icke blott fatalistiska nådvåndigheter utan alltid de tydligaste uttryck af det råtta, sanna och helsosamma; enligt andras mening år man konservativ, då man i lust och nåd, utan öfverlåggning, kritik, invåndningar eller motstånd står på regeringens sida. Enligt andra, nåmnl. Ultramontanerna, hvilka vilja anses som verkligen konservativa, emedan de tro, det som de vilja konservera (det af andeligt förtryck och mårker beroende, egennyttiga prestvåldet) vara den äldsta legitimiteten, ja, så gammal som, om icke åldre ån, de åldsta pyramiderna i Pharaonernas land, äro regeringarna icke allenast icke det beståmmande, det vigtiga, utan ganska ofta idel villfarelse och svaghet, revolutionernas egentliga upphof, samhållets fiender, det som de konservativa hafva att bekåmpa. Ultramontanerna, hvilka åro ofelbara som sjelfva den påflige ofelbarheten, kunde icke betrakta det annorlunda ån såsom villfarelse och svaghet, då Pius IX, sedan han kommit på Petri stol, började att reformera och upp