Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1852, sida 2

noga mina ord, som mina gerningar når d löna mödan. Drag hvad slutsatser ni behagar af mitt tal, det år mig likgiltigt! blott ni sedan utan dröjsmål underråttar mig om ert beslut. — Än om jag nekar att ingå på någon förklaring? ty på det hela år er mening att ho ta och förolåmpa mig, och med mindre ån att Vara utan en droppe blod i sina ådror . . — Åh! låt det inte hindra er, afbröt honom Napoleon håftigt. Minsannl upptäcker jag mer i ett ord ån jag ens anade. Det år nog! jag fattar ganska lått, att ni lika myeket törstar efter mitt blod, som jag efter ert. — Hvad! vill ni slåss, ni, med en arbetare? invånde Claude, hvad skola alla era vånner hr Tancred, hr Cesar och hr Herkules såga derom? — Jag bryr mig litet om deras tanke. — Men hr Lubois? fru Lubois? — Det år ej heller det, försåkrar jag, som egentligen sysselsätter mig. Hvad åter er angår, så tro mig, att denna affår, hurudan utgången ån må blifva, på intet vis skall minska hr Lubois aktning för er. — Verkligen! återtog Claude. Och tonvigten, ätbörden och blicken röjde hos honom