Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 1

nens natur ett håna en besegrad och maktlås fiende, och man blef snart förbittrad öfver det cådla ve victis, som regeringens tidningar upphåfde. Om en cirkulårskrifvelse från krigsministern Cubieres till de kommenderande generalerna yttrade sig ett oberoende dagblad på följande sått: -Hvad skall man såga om denna besynnerliga skrifvelse? Bör man icke låta den man krossas under tyngden af sin egen löjlighet, som kunnat såtta sitt namn under detta pathos, hvari man i burleska satser och på dålig franska hånar mån, hvilka befinna sig i råttvisans hand? Och det år denna man, som i detta ögonblick står i spetsen för armeen! Det år den general, hvilken herr Thiers har valt såsom den der vore vuxen tingens nuvarande stållning.Prinsens medskyldiga fördes emellertid till Paris och han sjelf till statsfångelset i slottet Ham, hvarifrån han dock sedan flyttades till Paris, då pårsdomstolen sammantrådt och processen skulle begynna. I Paris insattes han i Conciergeriet uti samma rum, der konungamördaren Fieschi setat. Detta gaf anledning till en reklamation af hans sader, den gamla exkonungen af Holland, som beklagade sig öfver detta behandlingssätt och derjemnte försäkrade, att hans son fallit i en snara, som hans fiender utlagt för honom. Till det första af dessa klagomål svarade ministeren att Ludvig Napoleon verkligen befunne sig i Fieschis fångelse, men att detta rum sedermera blifvit repareradt och varit bebodt af en bland uppsyningsmånnen, som nu måst lemna det. Processen inför pårsdomstolen bårjade den 28 September, och prinsen håll samma dag sitt försvarstal, som utgjorde en besynnerlig blandning af kejserliga pretentioner och revolutionåra satser, dynastiska traditioner och aktning för folksuveråniteten, en blandning, som förekommer i alla Ludvig Napoleons handlingar och ord, hvari man vexelvis ser pretendenten och medborgaren, den sörtröstanssulle och den ödmjuke, och hvarigenom hans tankar blifva en oupphörlig tvetydighet. Hans försvarare var föröfrigt legitimisten Berryer. som tog sakerna från juridisk ståndpunkt och bestred domstolens kompetens. Sakens utgång år tillråckligt kånd. Prinsen dömdes till statsfängelsa får lifstid, han medbrottslige till fångelse på långre och kortare tid. Genast efter det domen var fålld återfördes prinsen till Ham, men man gaf honom till medfångar general Montholon och låkaren Conneau. I början af sin fångenskap fortfor han att stå fast i sina politiska ider, som hittills ledt hans handlingar, och hans föresats var att anvånda sin tid för att genom sina skrifter bilda en kejserlig propaganda. Han ville skrifva Carl den Stores historia och sålunda medelst låttfattliga analogier resa en minnes stod åt kejsardömet och anatoritetsprincipen. Demokratiska tendenser yttrade sig ånnu icke hos honom. En tillgifven våninna, som blifvit uppfostrad af hans moder och derför hyste för honom en systerlig tillgifvenhet, hade stort inflytande på honom. Detta kloka fruntimmer hade insett, att mycket i Frankrike XX OO RO ——