förändrat sig sedan 1804, och hon meddelade prinsen utan förbehåll! sina åsigter. Han lade då sitt påbegynnta arbete å sido och skref Ftudes historiques sur la rerolution dAngleterrer; men äfven håruti spårades de gamlatendenserna, och den framstående siguren var Wilhelm al Oranien, som icke kunde foga sig efter den parlamentariska regeringen. Småningom yttrade emellertid ensamheten sin verkan på honom; han kånde att han var glömd och öfvergifven. Under sin landsflykt hade han ågt anhångare och smickrare, men i sitt fångelse mårkte han, att det namn, med hvars trollkraft han trott sig kunna störta en thron, icke engång skaffade honom ett minne. Då vånde han sig till demokratien och slåt sig till republikanaren Degeorge, som var redaktör af tidningen Prores du Pas de Calais. I denna tidning låt han införa flera demokratiska artiklar, hvilka sedermera nikommo samlade under titel: Extiretion du pauperisme. Louis Blanc besökte honom afven i fångelset, för att erhålla några upplysningar angående tilldragelsen i Strassburg, och vid denna sammankomst blefvo vilkoren för prinsens anslutning till det demokratiska partiet afhandlade.-Ert namns popularitet, sade Louis Blanc,-kan blifva ett betydligt ståd för det demokratiska partiet. Om allt går vål, kan ni möjligen blifva chef för den exekutiva makten, men underordnad komiterna, om regeringen blifver revolutionår, och underordnad nationalförsamlingen om den blifver normal:.Denna roll ansåg prinsen alltför obetydlig; de två underhandlarne åtskiljdes, utan att det kom till något resultat, men ett godt förhållande fortfor långe mellan dem. Så mycket var dock vunnet får prinsen, att han icke längre var begrafven i glömska, och sjelf sörjde han för att genom sina skrifter bibehålla sig i folkets hågkomst. (Forts.) 1 Ö