Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1852, sida 1

fortfor hr Lubois, våndande sig till bängeln, och bered dig på att visa mig mera aktning ån du hittills visat mig, eller ock skall jag straffa dig, så som du vid Gud vål förtjenar. Detta tilltal, ett bland de kraftigaste, som nänsin kommit Mathurin att rodna för sina många däliga handlingar, hade så förblussat honom och hans bedragare-lärlingar, att ord tröto dem, honom till att urskulda sig, och till att försvara sig med. Deras knytnåfvar sammandrogos och en djup ilska blixtrade i deras Ögon; utan förmåga att yttra ett enda ord, utstötte deras munnar endast hesa ljud. Vid hr Lubois tillsägelse, hade -bängeln-, uppväckt ur sin domning, i ett språng störtat sig i andra rummet. Keglar och patentlås genljudade ånyo i förstugan; dörren knarrade på sina tunga gångjern och hr Lubois, når han åter fann sig på afsatsen, trodde sig komma ur ett fångelse. Han vånde sig också icke emct sängelseväktaren, som darrande bakom honom ej vågade ännu låsa dörrn. utan skyndade sig med lått fot utför de tre trapporna. — Nå, herrel herre! ropade portvakten till honom innefrån sitt rum, nå väll den der Domairon, Mathurin, Prudent, var det han som ni frågade efter?