Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1852, sida 1

sitt Personliga lilla högmod qvåsas. Efterhand blef ombord ett annat lif och uppståndelse; deremellan gräl mellan sruarna, kurtis och svartsjuka, (blandad med sjösjuka!) råd och förmaningar till flickorna af gubbarna, skrattsalvor af dem, som höllo sig neutrala, o. s. v. Den 28 November tråffade vi passadvinden. Hvad det år herrligt inom tropikerna! Att måla detta, som det borde vara, år omöjligt för en plankstrykare. Jag tyckte för min del att vattnet liknade vid solnedgången fantastiskt sammanvridet guldoch silfverskir, öfversålladt med briljanter. Aftnarne voro också det herrligaste, ty dagen var väl het. Den 15 Dec. passerades eqvatorn med pomp och ståt. KI. 9 förmiddagen bjöds alla upp på dåck med tillsågelse att vara mycket lått klådda. Uppkommen på dåck, såg man först fyra unga lefnadsglada matroser, klådda endast i smårtingsbyxor, stålla i ordning ett par mindre lavetter, på hvilka dagens gudomligheter skulle åka; några minuter senare anlånde Neptunus med sin gemål, åkte ett hvarf omkring däcket och uppsteg å akterdåcket, der han höll ett tal, hvaraf innehållet i korthet var att allt, som passerar öfver hans hufvud och lif och anda har, måste döpas, om lyckan skall vara en bevågen. Hafvets majeståter höllo också riktigt ord; alla båtar voro fyllda med vatten och pumparna gingo så långe döpelseakten varade. Hela eftermiddagen var vindstilla, men på qvållen började låtta brisar åter andas, vinden tilltog småningom och var oss gynnande och god ånda till Cap-Horn. Der voro vi nåra 70:de graden innan fartyget vånde, och kallt var det som skam, ehuru -Eldslandetej låg långt ifrån oss. Hår såg jag den så kallade Albatrossen; tvenne stycken fångades af besåttningen och den ena af dem håll 7 alnar mellan vingspetsarna. Hår funnos och en mångd rysligt stora fisksorter, åfvensom hvalfiskar och hajar. i Den 5 Februari detta år anlånde vi till Valdivias skårgård. Den öfvergär all beskrifning. Jag för min del har aldrig blifvit så behaglig. öfverraskad; men betånk också hur långe sedan det var jag sist såg land på nåra håll; hår var en lukt så frisk och skån af tråd och blommor från strånderne; millioner sjöfoglar och fiskar dansade omkring oss, ett sjölejon låg också hår och gapade i solen och såg så dumt ut. Den 16 Februari kom jag till Valparaiso; der öfverslödade då af frukter, i synnerhet meloner var hår en riktig uppsjö på, åfvensom cactusfrukter, som voro mycket goda, med lera andra. Denna stad var ganska vacker, men dess nårmaste omgifningar åro endast höga, kala backar, som ej tillåta några ordentliga vågar, utan endast stigar, der allt måste transporteras med mulåsnor. Staden nade flera vackra kyrkor, som flitigt besåktes; men vårre uppsluppet lefnadssått har jag allrig sett; qvinnor — det vill såga till utseende och klådsel — lågo hår jemnt kring gatorne och rökte cigarr. En dag satt jag och beraktade en dylik, som låg rak lång uppåt en — t. — F— — —