Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1852, sida 1

N:o 30. Der låter han kalla sig herr Prudent. — Godt! ... Farvål Claude, haf mod! du har ej haft tillråckligt förtroende för mig! det år en olycka, men den torde kunna afhjelpas. Farvål! Redan klockan sju den påföljande morgonen, tog hr Lubois sin käpp och hatt och sade i det han gick till sin hustru, att han ej förr ån sent skulle kunna komma hem och spisa frukost. Fru Lubois hade förgåfves sökt hålla honom qvar. Han beherrskades at en råttvis förtrytsamhet, måhånda uppblandad med en liten portion egenkårlek, och icke ens vissheten om någon fara skulle återhållit honom. Inom tjugo minuter stod han på Boulevarden Beaumarchais framför N:o 30. — Herr Domairon? frågade han portvakten, som sopade sido-allen framfår huset. — Kånner ingen sådan! svarade portvakten utan att se upp. — Men nej! det var Mathurin jag mente, ropade hr Lubois, utståtande i sin brådska det andra af procentarns namn, som rann honom i minnet. — Kånner ingen sådan heller. — Herr Prudent, då?