Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1852, sida 1

A ——A— — denna sin berättelse, för församlingen ådagalägga huru litet tungt det förslutna äret, annars så hårdt genom spanmålens alldeles ovanligt höga pris, tryckt stadens fattigvård; lemnande på samma gång derigenom det såkraste bevis på huru ett rikt arbets-tillfålle och nitiske medborgares, jamte styrelsens trogna omvårdnad samfaldt förmå, om ej öfvervinna, åtminstone i be tydlig mån hindra verkan af hotande svårigheter. 1849 års revisorer anföra följande: Jemföres fattighjonens antal vid hvarje års slut med folkmängden, så befinnes ett mindre antal fattighjon detta år ån något föregående sedan 1842. (eller första året arbetshuset begagnades) och aojäfaktigt år emedlertid, att, i följd af den rikligare tillgången på arbetsförtjenst för befolkningens ella klasser, behofvet af allmänt understöd inskränkts inom trångre grånsor, och att deras antal, som förmått både skaffa utkomst åt sig sjelfve och draga försorg om sina barns uppfostran eller sina ålderstigne anhöriges vård, blifvit allt mera ökadt; och detta synes revisorerne vara ämne nog till tillfredsställelse. Ofvananförda utdrag ur direktionsoch revisionsberåttelserna angåend fattigvården, med dit hörande arbetshus, i Norrköping bör vara lika tillförlitligt som baron Vogths yttrande om en arbetsinråttning i Hamburg, och har dertill ett stort företräde hvad tillämpningen angår, nemligen att vara ett bevis för nyttan och en fortvarande tillvaro af ett arbetshus i förening med en inom Sverige befintlig fattigvård, då arbetshusets fall i Hamburg deremot lårer få inskrånkas till stöd för svårigheten att bibehålla en sådan inrättning i — Hamburg. Hr häradshöfding Ingelmans förslag qvarstär således såsom enda sättet, att.så vidt möjligt ärk kunna mot tiggeri och någlöshet anskaffa något verkligt botemedel; och hvarje fattigvård som saknar dylikt arbetshus, förmår icke att hindra det ondas härjande framsteg, utan kan endast möjligen fördröja detsam mas synliga utbrott, i följd af hvilken sistoåmnda behandling det onda slår in och hotar blifva obotligt, om icke dödande. Betråffande ifrågasatte så kallade asyler innehåller 15 S af hr häradshösding Ingelmans förslag till reglemerte för Götheborgs sattigförsörjning, följande: xpå icke sällan intråffar att mindre omtånksamme arbetare, hvilka eljest försörja sig sjelfve, blifva i saknad af bostad, böra stadens innevånare vara betånkte på att i närheten af försörjningsarbetshuset, sastäu icke inom samma gård, inråtta en så kallad asyl, hvilken, innehållande för hvardera könet sårskildta rum med deruti anbragta spisar eller eldstäder får matkokning och sångstålle, de senare till det antal, som med beräkning af ett för hvarje person, anses kunna i förhållande till utrymmet, uppsåttas i hvarje rum, ställes under sattigförsörjningsstyrelsens disposition. I denna asyl få sådane, samhället tillhörande, personer af begge könen, hvilka, ehuru busville, icke anses berättigade till något understöd, inrymmas, emot förbindelse att, efter dagen förut erhållen kallelse, arbeta viu arbetshuset en dag i veckan på egen kost eller ock i stållet betala 4 sk. bko såsom hyra. Det ömkhansvärda sått hvarpå så kallade asylister nu maste tillbringa natten, för att icke tala om dagen, då de nu måste söka krogen såsom sin enda uthvilningsplats i händelse de sökt och funnit någon arbetsförtjenst, denna deras ömkliga belägenhet år nogsamt känd, åfvensom att deraf följer sjukdom, oförmåga att arbeta och brott. En sådan olycklig må nu ån hafva varit helt och hållit sjelf vållande till sin ofård och sålunda i det afseendet mindre förtjent af deltagande, men det kan omöjligen vara lyckligt lottade och christligt sinnade medmenniskors önskan att den som år så olycklig äfven skall förblifva det. Då nu, af lätt förklarliga skål, den enskildes dörr endast i aldra högsta nödfall, om ens då, Öppnas för sådane personer, måste det vara det allmännas pligt, mot så vål ifrågavarande olycklige som emot samhållets öfrige medlemmar, att föranstalta om asyler, hvars ingång, såsom varande de olyckliges enda råddning srån en eljest, möjligen fördröjd, men såker undersång, icke bör med hårdhet tillreglas. Annmärkningar emot asylerne äro, att desamma icke skulle kunna åstadkommas nog stora för inrymmande af alla dem, som antages anmåla sig, samt att de skulle blifva ett tillbäll för osnygghet, tjusgömmeri m. sl. oordentligheter. Anlåggning och utvidgning af de så eftersåkte boståderne för mindre bemedlade medlemmar af arbetsklassen bevisar erkännande af åsigten det en sund och treflig bostad år ett hufvudsakligt behof för en och hvar; och det vore vål derföre ej allenast högst obilligt begåra att uffattige personer skola utan bistånd sjelfve förmå och lyckas förskaffa sig boståder af dylik beskaffenhet, utan dertill rent af ochristligt att icke föranstalta om enkla asyler, der ifrågavarande husville kunde, mot högst ringa kontant betalning eller emot arbete, erhålla tak öfver hufvudet. Befarad osnygghet m. m. måste kunna förekommas, eller åtminstone afnjelpas, medelst asylernes byggnadssått, vilkor för desammas begagnande samt tillsyD. Algåskde barnavården upplyser sattigförsörjningsreglementets 4 Y att föremål derföre äroÅBarn emellan 10 och 14 år, som äro utan omvårdnad samt aåharn under 10 år hvilkas belägenhet år enahanda. Föremål för sattigvärden borde således vara alla de olycklige barn, hvilka nu, dels af verklig nöd och dels till följd af onaturliga föråldrars och målsmåns tvång samt derigenom af vana erhållen böjelse, icke gå i annan skola ån det offentliga tiggeriets; ty hvarJe dylik lårjunge eller utlarling år Futan nådig omvårdnad. , Nyssnämnde reglemente bestämmer att barn, som alldeles sakna omvårdnad, skola, så fort ske kan, uttingas på landet och att de som vårdas å försörjningshuset eller annorstädes inom stadens område böra, så snart de upphunnit 7 år, beredas undervisning inom försörjningshuset eller ordentlig skolgång. Oberåknadt dröjsmålet med att först sedan barnen nn? ÅT un håmsa RR