Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1852, sida 1

medföljer. en förändring i deras sammansättning eller handhafvande. Men då vid sådane anstalter någon inkomst af arbete ej kan påråknas, enär deras syftemål endast får vara att under några få år sörja för barnens christliga undervisning och invänjande till god tukt och ordning innan de måste öfverlemnas åt sig sjelfve, under egen hand eller andras ledning, kan den önskvårda utvidgningen af samma anstalter icke åstad kommas utan uppoffring. Denna uppoffring och de ökade utgifter, som dermed följa, böra ej allt för högt tagas i beråkning i jemförelse med det myckna goda dermed kan uträåttas, det onda som derigenom kan för samhållet afvåndas eller förmildras, och den lätt nad i sjelfva sattigvårdskostnaderne som eflerhand och småningom, men i långden ofelbart skall vinnas genom de bland laster och nåd uppvåxande barnens råddning undan förderfvet. — — I — — Då församlingen dessutom har största skål att icke lemna ur sigte den våsendtliga lindring i bördorna för stadens sattigförsörjning. som vunnits genom tiggeriets upphörande, en lindring, hvilken vi. på sått vi redan förut yttrat, minst kunna skatta till jemförlighet med hela den nu utgående fattigafgiften, anse vi oss böra instämma i direktionens förslag om förhöjning af sistnämnde afgist. I Af revisorernes beråttelse för år 1844 torde böra bemårkas följande: -Ester den erfarenhet detta tredje år af inrättningens tillvaro lemnat, och de goda frukter den redan burit, måste man obetingadt medgifva att en riktig grund för sådane anstalters ändamålsenliga verksamhet hår år laggd och att verkstäålliqketen i särskildta delar svarar mot det helas syfte. I Uti 1845 års direktions-berättelse förekommer: Mera ån under föregående år af den nya fattigvårdens verksamhet har detta tagit i anspråk direktionens omsorger. En mindre god konjunktur för samhållets mest betydande fabriksnäring bar minskat handarbetarens tillfållen till förtjanst; och den alltje mt stigande påtryckningen från landtbefolkningens sysslolösa hushåll, hvilka i staden söka och hoppas sinna arbete, och hvilka der kanske ofta nog låttsinnigt af husbönder emottagas, har medfört det missförhållande emellan arbetssökande och finnande, som har en ökad fattigdom till oundviklig följd. Dessa i sina verkningar längst fortfarande och således farligaste orsaker hafva fått en tillfälligt ökad tyngd genom detta års missväxt i den närmaste trakten häromkring. — — — Under en tid då arbetstillgång visar sig knapp har direktionen ej ansett sig böra göra den ånnu knappars för den omtänksamme och arbetslystne genom att i sattigvårdens arbetshus nedsätta afgifterne för der verkstållda arbeten. Heldre hafva dessa arbeten och inkomsten deraf fått förminskas. — — — — Att deremot efter direktionens förmåga öka tillfållet till arbete för de nodlidande inom deras eget hemvist, har varit direktionens bemödande, äfven under förutsåttande af möjlig förlust derigenom. — — Råkenskaper visa hvad ökad kostnad dessa åtgår der förorsakat. Om de synas stora, så åtföljas de dock af medvetandet, att ingen verkligt behöfvande lemnats utan något slag af hjelp. Angående fattigvården 1846 yttrar direktionen: Bekymmersammare ån något af de förflutna åren har detta sista varit får stadens fattigvård. De uti direktionens förra årsberättelse antydda svåra och ogynnsamma förhållanden hafva med ökad tyngd tryckt fattigvården. — — — — — —— — Mindre tillgång på arbete och ett stegradt pris på födoämnen hafva sålunda gemensamt med sina tunga bördor tryckt de fattiga och deras sista skydd: församlingens fattigvård. Äfven den förlidna vår gångse sjukdomen messlingen, som angrep så väl äldre personer som barn, förlamade och hindrade anvåndandet af mången arbetsvilligs krafter och ökade anspråken på hjelp. Att med lugn och ihärdighet möta dessa sammanstötande svårigheter, har utgjort direktionens oafbrutna bemödande, och i så måtto har det lyckats, att ingen verkligt nodlidande försmåktat eller lemnats utan stöd och hjelp; men att sådant ej kunnat ske utan betydliga uppoffringar, öfverskridande de penningebidrag direktionen föreslog att i taxering för året utgå, det år en oalvislig sanning. Direktionen vågar dock med tillförsigt hoppas, att församlingens herrar revisorer, som såkerligen med noggrannhet komma att granska alla förhållanden och derå grundade råkenskaper, skola vitsorda att inga mindre kostsamma medel funnits för fullgörande at församlingens lagliga och menskliga pligt, den, att vårda sig tillhörige fattige. Emellertid har de sist förflutne årens erfarennet till fullo ådagalagt, huruledes det för hela landet nyttiga arbetstillfålle, som ge nom hår ökad fabriks-industri lemnas, dock förmerar utan återgång detta samhälles understödsbehöfvande. Om en husfader får vara frisk någon långre tid och derunder bibehåller arbetsamhet och nykterhet, så år hushållets framtida bestånd vanligen befåstadt; men då sjukdom eller lättsinne taga öfverhand, eller då hussadren genom en tidig dåd bortryckes, då nemsal ler hushållet ofta helt och hållet till fattigvården; och att detta ej sållan måste intråffa inses lått. Enkor och barn, som behöfva sattigvärdens understöd, deras antal år derföre i ett jemnt stigande. Revisorerne för 1846 uppgifva, att Den nöd och brist, som missvåxt och dyra lissmedel förorsakat under sistnåmnde begge år, kan ej ensamt förklara förhållandet med dan ökade fattigvårdskostaden, ehuru den naturligtvis verkat mycket till Ökande af de hjelpbehöfvandos antal. Af det hastigt stigande antalet nödlidande enkor och barn under dessa år synes tillika kunna slutas till en annan grund för tillvåxten, nemligen sjukdom och ökad dödlighet bland männerne, hvarigenom ett ovanligt antal medellösa hushåll blifvit upplåsta och de qvarlefvande fallit fattigvården till last. Orsaken må emellertid vara hvad som helst; det bedrösliga faktum står likväl qvar, att fattigvården under dessa begge år blifvit betungad med ett utofver all förutgående erfarenhet okadt antal enkor och barn, hvilkas understödjande diji.. att halacta cfadanc fattigftro Ar;