Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1852, sida 1

Såmsnåfet OM BOOM sattigförsörjningen InB4I1U10 uppfyllt sin pligt mot de barn, hvilka alldeles sakna I omvårdnad, genom att, tör besparings skull, uttinga och uppfostra en del af dem å landet, der deras vård i alla afseenden icke kan kontrolleras; och det ligger en skärande hjertlöshet uti att en barmhertighetsinråttning så dömer vårnlosa barn till en fortfarande såmre undervisning och vård. Håremot vill vål anmårkas, att den uppfostran barnen erhålla å landsbygden år dem pyitigare ån, en med fara för kunskap om det onda förknippad, undervisning i staden. Rosen år dock icke åtkomlig utan risk att såras af törnet; och så långe en stigande upplysning och lesnadsvett bör föredrasas framför okunnighet och råhet, lika långe år icke och kan icke den enstaka bondkojan vara för barnet lika nyttig som stadsskolan bör kunna vara. I motsatt fall begå vederbörande i ståderne ett stort fel, som underlåta I att antingen i stadsskolorne använda enfaldiga bondgummor i stållet för kunnige lårare, eller att till landsbygden sånda den i behof af uppfostran ech undervisning varande ungdomen. I sattigförsörjningsdirektionens 1851 asgifna berättelse heter det äfven att direktionen, för vårdande af det i år varande större antal barn, icke hade annan utvåg öfrig, än attutpensionera dem. hvarjemte direktionen upplyser, att flere af fosterföråldrarne på ett mindre nåjaktigt sått uppfylla det kall de sig ätagit. Exempel på de å landet uttingade värnlösa barnens, åtminstone kroppsliga, missvårdande kunna icke eller uteblifva. Se hår ett, hvilket lyckats framkomma till sattigförsörjningsdirektionens kännedom. I sattigförsörjnings-direktionens-protokoll den 2 Juli sistl. år år införd följande skrifvelse: Till Götheborgs Fattigförsörjnings-Direktion! För omkring 3 år sedan skref jag till inspektoren å Fattig-Baracken i Götheborg, hr Spångberg, och underråttade honom att flickbarnet n:o 8,141, Gustafva Berntsson, som af bonden Anders Hansson i Boet, Hålanda socken, blifvit uttaget till uppfostran, af fostermodren behandlas med grymhet, och bad honom derom föranstalta att barnet blefve taget ifrån sosterföråldrarne och lemnat till någon annan, som båttre vårdade det. Hr Spångberg lofvade ock, i svar på min skrifvelse, att så skulle ske. Men dervid stadnade det ock. Orsaken dertill kånner jag ej, men förmodar att Anders Hanssons hustru med sin lediga och hala tunga gjort mig till lögnare, ehuru jag skulle med trovårdiga vittnen kunnat bestyrka mina uppgifter. Jag har emellertid låtit bero vid att förmana Anders Hanssons hustru, att såsom fostermoder behandla barnet med christlig ömhet, ehuru sådant ingenting uträttat, utan närboende grannar intyga, att hon osta piskat barnat med ris så att blodet slutit ned efter benen och färgat strumporne. Men nu går misshandlingen, som det arma barnet måste utstå, allt för längt, så att jag anser mig förpligtad att, derom lemna underrättelse. Under det värarbetet påstod fick jag bud från en af grannarne i Boet, med anmodan att komma dit, då jag genast begaf mig till stållet och fann flickan gående ute på gården, klådd i en tunn bomullsklådning, och den dagen var det så kallt att jag ganska vål behöfde vinterkläder; det stackars barnet var nåstan stelnadt af köld. Grannfolket beråttade, att så har flickan, alltsedan våren begyntes, måst gå ute från morgon till qvåll och vakta fostermodrens höns! Jag besigtigade flickan och såg stora två finger breda blånader på ryggen, låren och benen och armarne. Då jag frågade henne huru hon sått dessa märken, svarade flickan, att mamma slog mig med pappas käpp. Åfven beråttades tår mig att sostermodren, som år en furie i ordets fulla bemärkelse, så skråmt flickan att hon ej törs skrika når hon slår henne, på det de nårboende icke skola höra huru hon behandlar henne. Om ock barnet i kroppsligt hånseende skulle kunna uthårda misshandlingen, så år likvål fara, att det blir, genom en sådan behandling, förderfvadt till själs-förmögenheterne och således för hela sin lifstid olyckligt! Om direktionen täcktes sända ett ombud och på stållet ransaka förhållandet, så skulle visserligen ånnu mera ån det som jag beråttat komma i ljuset. Högst angelåget år det barnet tages ifrån fosterföråldrarne och lemnas åt någon annan, som båttre vårdade det. Höga den 29 Maj 1850. A. C. Enebohm, Comminister. Möiligheten af en sådan misshandlig i staden år icke trolig; och om ån så kunde ske skulle dock samma misshandling genast upphöra, i stållet för att såsom nu det vårnlösa, 3 års spåda, barnet fick i följd af bristande kontroll, ytterligare marteras 3 år samt då, efter förnyad anmälan under den 29 Maj först d. 25 derpåföljande Juni tillgodonjuta befrielse från ofvanberörde misshandling. Angående behandlingen af, enligt sattigförsörjningsreglementet till samma klasser af behöfvande som barnen hörande, äldre personer säger 7:de att äfven de skola, om så erfordras antingen herbergeras å försörjningshuset, eller ock uttingas de om sådant mera år förenat med inrättningens fördel? till vålkånde personer, hellst å landet. Detta år grymt, såframt man icke med inråttningens fördel förstår detsamma som ändamål. Det sått hvarpå ifrågavarande personer skola af en barmhertighets-inråttning behandlas, bör afse i första rummet understöds-tagarnes fördel och inråttningens endast når sådant kan ske utan intrång i understodstagarnes behöfliga och gagneliga vård, hvilken sistnämnde åtminstone borde kunna vara ändamälsenligare i staden ån på landet; ty att så år synes tvifvel underkastadt. Enligt protokoll hållet hos sottigförsörjaingsdirektionen i Götheborg den 2 April sistl. år, hade nemligen dåvarande direktionsledamoten hr doktor Dickson ingifvit följande anförande: äRedan sistlidne vår, då skörbjugg var gångse inom baracken, hade jag i sinnet att föreslå en modifikation uti den inom församlingen gållande spisordniog. Orsaken till den då herskande sjuklighelen var våi förnämligast att tillskrifva öofverbefolkningen inom baracken, der sattighjonen ej kunna beräkna erhålla den för hvarje individ nödvändiga qvantitet luft. Olågenheten af en dylik öfverbefolkning förekommes vål till en del derigenom, att hjonen ej ståndigt vistas inne, F66 .