Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 1

icke något sådant varit fallet. Hvad man vet år blott det, att desse hedersmån under riksdagen tillhörde den lilla servila falangen i bondeståndet, som utgjorde Strindlunds stöd och medhjelpare. Skall nu sådant hådanefter blifva grunden för nådebevisningar, åfven af detta slag? Vi förvånades når vi sågo en man sådan som Strindlund erhålla en dylik medalj; men, ehuru vi beklagade ett så oerhördt missbruk deraf, ansågo vi vådan dervid mindre, dels emedan det hos personen i fråga icke var nå got att förlora, och dels emedan vi förmodade denna nådebevisning vara ett enstaka fall, hvarmed man trott sig nådsakad att trösta den, som under riksdagen fått mest båra hundhufvudet för konservatismens oarter; men når ett sådant missbruk upprepas, når samma helöning tilldelas personen, som ånnu torde åga någon kånsla qvar för sina pligter emot fåderneslandet, och dessutom tillhöra aflågsna landsorter, som hittills varit skonade för riksdagskorruptionens giftiga smitta, då se vi deruti början af ett olycksbådande system; och vi båfva för framtiden, emedan ett sådant förfaringssått angriper folkets kårna i sin rot. Missbruket med ordnar år redan gammalt i vårt land. Det kan icke drifvas långre, och det lånar knappast mådan att tala derom, då detta år blott ett af de medel, som regeringen har i sin makt att förslafva embetsmannacorpsen. och neutralisera den bildade klassens alla stråfvanden för det allmånnas vål; men, når vederbörande hår hafva fåltet fritt, och ett ganska stort fålt, hvarför icke åtnöja sig dermed, hvarför sprida dessa elåndiga lockelser ånnu långre ned bland ett folk, som i sin allmoge har sitt hopp och sin framtid?