Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 1

Elise gjorde snart den upptåckten, att den stora starka latinska studenten var en helt annan kavaljer att dansa med, ån denna lilla sina herre, med hvilken hon nu skanglade igenom dansen så godt hon kunde, och hon var helt nöjd, då han efter några ögonblicks förlopp stannade och föreslog henne att gå ut i restaurationsrummet och njuta några förfriskningar. — Hvad ni år grym, sade han till Elise, då hon vånde sig bort för att skyla sitt ansigte, medan hon drack sitt chokolade, hvad ni år grym, som icke vill tillåta mig att se ert vackra ansigte. — Mitt ansigte ... Ack, det år så styggt. . Ni skulle blifva helt rådd, om ni finge se mitt ansigte . — Tror ni verkligen, att jag skulle blifva rådd? — Ja ganska säkert. — bå skall jag vånda mig bort, ty jag kan icke tåla fula ansigten ... Hvilken skada, att ett så afskyvärdt ansigte skall höra till denna ålskliga figur. Elise bet sig i låppen af sörargelse och tånkte, att den fina herrn åndå måtte vara en stor dummerjöns, men kunde dock icke afhålla sig ifrån att låta masken glida något