Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1852, sida 1

A000OUcsUäMA— — sig blott a att hofvets factotum, Henning Hamilton, tappert bekåmpade regeringens förslag) innehåller de mest talande bevis på regeringens nitålskan för folkets vigtigaste angelågenheter. Man ser, att vi snart sagdt, i allt stå tillbaka för andra folk, och att afståndet emellan dem och oss vidgar sig med hvarje dag; man hör deras begabberier dfver våra föråldrade inråttningar och vår oförmåga att följa med tidsutvecklingen i andra lånder; och når man går till roten af allt, hvad finner man der, om icke vår olyckliga ståndsdelning, vår usia representation! Men den som ensam kunde göra något, för att lyfta oss ur denna olyckliga belågenhet — den tiger, eller når den talar, framsåger hon känslor och tankar, som hon icke har, och spelar under tåcke med I de enskilda intressen, som sätta sig emot det allmånna. — Den fullkomligaste neutralitet var emellertid i denna nationalangelägenhet regeln i det offentliga; men når fråga blef om förhöjda anslag till konungahuset, då var konungamaktens upphöjda ståndpunkt och nödvåndiga ovåldslömda; den lugna betraktaren-hade blifvit förbytt till en verksam partigångare; de officiella och osficiösa organerne voro dagligen öfverfulla med plaidoyeringar för de kongl. donationerne, och man undsåg sig icke för att försöka hofmiddagarnes åfvertalningsförmåga på Stats-utskottet i dagarne nåst förrån de der vitala frågorna skulle förekomma. Men icke nog dermed att regeringen stållt sig passiv når fråga var om landets vål, men deremot uppbjudit alla sina krafter, når det dynastiska intresset manade till verksamhet; likt en vanlig partichef utdelar den sedermera belöningar åt dem, som under riksdagen gått dess ärenden; men belöningar icke af egen pung, utan af statens, icke i eget namn, utan såsom en nationell tacksamhetsgård. Vi sågo redan, strax efter riksdagens slut, att bondeståndets onda genius, han som med en fråckhet utan like trådde fram att såka uppväcka ett olycksbringande ståndshat emellan borgare och bönder — ehuru försöket lyckligtvis kom på skam — af vår fosterlåndska regering begåfvades med medaljen -för medborgerlig förhenst-, och för några veckor sedan gaf den lilla prinsessans födelse en ypperlig anledning att utan tidsutdrågt kunna med ordnar och band belöna en mådgd dylika förtjenster; men ett ännu mera slående bevis, huru regeringen nu upptsjuder all sin förmåga att fångsla enskilde representanter vid sina intressen och vårfva nya anhängare, hafva vi i dessa dagar sett uti de kuriösa föråringarne af medaljen -fäör medhorgerlig förtjenståt f. d. riksdagsmå..nen Liss Lars Olsson från Leksand och Anders Medin från Kronobergs lån. Ty hvad hafva desse mån gjort, som förtjenade en sådan utmår(kelse, den enda af vårde, staten ännu ågde qvar att tilldela dem, som verkligen gjort sig förtjente af fåderneslandets och sina medborgares tacksamhet? — Intet, och man har icke ens kunnat förebära något sådant. Vid andra tillfållen, då dessa medaljer utdelats har anledningen varit utsatt; men denna gång har