kunde böja sitt hufvud. Allt efter som det tecknade sig att dessa bättre tider och förhållanden skulle intråffa, lade de mindre band på sina kånslor. Tysklands frihetsrus hade bortdunstat; Preussen dragit sig tillbaka; det såg icke långre ut som preussiskhet att försvara eller undskylla insurgenterna. Man hårde nu ofta sådana uttryck: sack det olycksaliga kriget; för all denna blodsutgjutelse hafva vi frihetsmännens fanatism att tacka; om blott icke den der grundlagen vore, så skulle Holsteinarne genast nedlågga vapen!Ja om icke den der grundlagen vore! Det år just knuten. Och derför faller det sig så beqvämt med den holsteinska uppresningen. Man såger, att Danmark icke tål vid att förlora Holstein; detta åter vill icke sluta sig till Danmark så långe grundlagen finnes till, ergo bör Danmark gifva grundlagen på båten. Det der låter ju mycket vål höra sig; men det förhåller sig på långt når icke så i verkligheten. Egentliga förhållandet år, att absolutisterna haka sig fast vid Holstein, för att med dess tillhjelp slippa grundlagen, vidare, att det skulle för absolutisterna vara fullkomligt likgiltigt om Danmark förlorade Holstein och Slesvig, ja, tillochmed Jutland, om blott ingen grundlag funnes. Och man kan vara såker på, att om det ölriga Danmark och hertigdömena bytte roller, så att Danmark blefve absolutismens och hertigdåmena liberalismens hem och ståd, så skulle samma absolutister, hvilka nu så ifrigt ropa på nödvändigheten att bibehålla helstaten, anse det lika maktpåliggande, att afsåndra hertigdåmena från statskroppen, såsom en kråftskadad del. Ty saken år den, att Danmark icke allenast mycket vål kan undvara Holstein, utan skulle vara mycket båttre betjent med att blifva qvitt detsamma och dess dfvermodiga adel. Kriget var således i ordets egentligaste bemårkelse ett krig mellan absolutism och liberalism. Det var derföre icke underligt, att knappt i något krig flera intriger varit spelade — eller för att tala rent ut, mera hemligt fårråderi ägt rum — ån i detta. Man behöfver blott öppna en dansk statskalender för åren 1848, 49 och 50, för att öfvertyga sig om, huru många namn, hvilkas blotta ljud vittnar om slesvigholsteinska eller råttare absolutistiska sympathier, funnos ösverallt i armån och civil-administrationen. Man kan icke engång sörundra sig öfver, att den i absolutistiska fördomar uppfostrade adelsmannen halft om halft ansåg sig sjelf som förrädare, når han i srihets-försvararnes leder skulle strida mot frånder och ständsbröder. Ej eller kan man undra på att mången öm slågting i Köpenhamn begagnade sig af sina relationer för att få veta något om förestående krigsoperationer och sedan derom underråtta sina vånner och frånder på andra sidan Eidern. Det var Danmarks olycka, att det icke helt och hållet kunde rensa bort alla dylika skadliga elementer. Danmark hade tillochmed varit mycket båttre tjent dermed, att ett krig mellan partierna uppstått på dess egen grund. Det vårsta var, att åfven hos det liberala partiet, i medvetandet af denna olågenhet, ånda från första början en ängslan visade sig, som ännu mera ökades under den odrägliga, själsförslappande underhandlingstiden, och som föranledde det att vidtaga halfva mesyrer och göra medgifvanden, då man borde hafva handlat med kraft, utan att se hvarken till höger eller venster. Det var således ett stort misstag, att man redan i början lemnade det reaktionåra elementet en inflytelserik plats i ministeren. Så var den förutvarande ministern W. Moltke medlem redan af Marsministeren, och har sedan varit medlem af alla de senare ministererna. Detta visar tillråckligt, hvad man åfven föröfrigt kunde veta, att denne man, en af landets rikaste och sörnåmsta adelsmån, mera betraktar en ministerpost såsom något oskiljaktigt tillhörande —1t Ä-E-E— hans ställning, ån som ett hvärf till hvilket