Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1851, sida 1

101 dIUIA 2190 MITVE 2 C4CH11 Såme vannen I Aftonbladet hastar till din undsättuing. Ja, når Svenskarna få draga den ojemnsörligt tyngsta bördan i de kostnader, som de förenade rikenas gemensamma interessen erfordrar, så år det blott, för egen vinnings skuld, som en Svensk kan våcka fråga om råttmåtigheten deruti? Når regeringen genom en slathet och courtoisie, som tillochmed dess varmaste vånner högt och skarpt ogilla, på tusende sått gynnar Norge på Sveriges bekostnad, så år det icke af kårlek till sitt land, utan får hr Carnegies penningar, som en Svensk kan göra anmärkningar deremot? Når den norska pressen dag efter dag, år efter år, visar en afgjord böjelse att nedsåtta och förringa allt hvad som år ssvenskt; med skadeglådje framdrager allt hvad det tror skola lånda till vårt mehn och undanhåller eller så knapphåndigt som möjligt vidrör hvad som lånder Sverige till heder; och en Svensk, som ser sin egen tidningspress med sorgfållighet draga tillsammans hvarje strå som kan tjena till att höja Norges anseende, och (nåmligen en viss del deraf) med sörnöjelse ö öppna sina spalter får de herrar Norrmån, som finna för godt att nedsåtta våra författare eller sörklena vårt land och våra institutioner, — om då en Svensk, såga vi, skulle våga tråda upp för att visa smådarne till råtta och rycka masken af hycklarne, han skulle då tala — för sockerfrågans skuld! För sockersfrågan; ja, rått så! — för en fråga, på hvilken förf. af de norska artiklarne icke hittills kostat två ord! — Nej, båsta Morgenblad, spring alla låga motivers kompass igenom, och ni skall förgåfves söka det ni vill finna! Men försök att lemna detta ofruktbara fålt, och tånk en gång efter, såsom redlig man: Hafva vi rått eller orått? — Svara oss sedan på den frågan, om ni så vill, hvarom icke, ni skall åtminstone helt såkert icke mera behåfva leta efter våra motiver. Får några månader sedan, då vi först i några få ord yttrade att de svenska intressena i alla förhållanden till Norge lemnades å sido, påstod Morgenbladet, att det var den svenska aristokratien, som icke kunna lida Norge, för dess institutioners skuld — det var hela saken. Någon tid derefter, då vi med ovederlagda och ovederlåggliga fakta visat, att Norge gynnades med den ena förmånen efter den andra på vår bekostnad, hette deti samma tidning att det vål år mycket i unionen, som kunde trenge till Revision 08 Forbedring-, men att första vilkoret derför vore — en förändring i den svenska statsförfattningen; och nu tillgriper Morgenbladet en tredje undflykt — det år blott sockerbruksintresset som talar! I sanning, det måste stå sjukt till med en sak, som man på sådant sått söker försvara. Men det år icke vi, som förlora derpå, ty allt hvad vi anfört qvarstår ovederlagdt. Emellertid har det, sanningen att såga, alldeles icke förundrat oss att Morgenbladet drager sig undan all diskussion i sak; ty ziffror och fakta åro de mest obeskedliga motståndare; det gåller emot dem blott att såga nej eller ja, och den som icke kan det förra, måste gripa sig an med det senare, hvilket man icke ville, men hvad som förundrar oss och i hög grad synes oss anmårkningsvårdt år att en tidning, som tager till orda i nationella tvistefrågor, icke inser att ett oårligt beteende å dess sida, eller upprepade försök att, medelst alla upptånkliga , undflykter och slingerbultar, åt sitt land förfåkta bibehållandet af förmäner, hvilkas oråttmåtighet blifvit bevisad och icke ens kunnat förnekas — att ett sådant förfarande måste icke blott på den sjelf, utan äfven på dem som deraf araga fördel kasta en ganska mörk skugga. Vi bekånna för vår del, att, om vi i en sådan sak som denna, karit nog olyckliga att, såsom Morgenbladet, nödgas vålja emellan att försvara en dålig sak eller erkånna det vår nation i något oriktigt försarit, skulle vi icke ett ögonblick tvekat att vålja det senare; och om detta förefallit oss serdeles svårt, skulle vi åtminstone långt heldre tegat helt