Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1851, sida 1

försvara. Men icke nog med att Morgenbladet söker påbörda sin motståndare de afskyvärdaste motiver, hvilka han vet vara helt och hållet diktade — och han vet det så mycket mera som vi aldeles icke åro de anfallande) —; han ståller sig åfven, som hade han ingenting hvarken sett eller hört af allt hvad vi skrifvit i dessa åmnen; och, sedan vi tid efter annan i en mängd artiklar framlagt de mest talande bevis på den egennytta, å ena sidan, och den slathet och vårdslåshet, å den andra, som hittills varit de rådande i de unionella förhållandena, har han panna nog att fråga: hvad det år vi vilja ! Det år således för en Norrman ingenting, om man visar att hans landsmån under idkeligen stegrade anspråk, oförsynt undandraga sig alla skyldigheter; att de vål skrika på semnlikhet i alla yttre tecken och broderlighet i alla förmåner, men icke vilja veta af någondera, når det gåller uppoffringarne dersör; att de på Sverige söka vältra ej blott kostnaderne för rikenas gemensamma, utan åfven för Norges enskilda behof m. m., m. m. Med ett ord: Redlighet och Rått äro då för en Norrman tvenne okånda ljud, hvilkas betydelse han icke kan fatta! Nå, det må så vara; men besynnerligt sörekommer det oss att framstålla en dylik fräga, just med anledning — åtminstone efter hvad Mbl. påstår — af våra artiklar: -Hvarför strida vi och -om den unionella diplomatien-, af hvilka den förra innehåll en erinran till några svenska tidningar om stridens anledning och åndamål, samt den senare utgjorde en vederlåggning af Morgenbladets och Rikstidendens ensidiga argumentationer för en sårskild representation i utlandet. Når Morgenbladet kunnat uppkasta en sådan fråga med anledning af sistnåmnde artiklar, har han med detsamme sjelf ådagalagt, hvad man i allt fall visste förut, att hela denna med så mycken emfas framstållda fråga år ett gyckel, för att slippa ingå i sak. Men Morgenbladet skall naturligtvis spela rollen till slut, och med hycklande mine frågar hon: -Vill de ha svensk Lov, svensk Konstitution, svensk Leveskik, svensk Moralitet insörd i Norge, eller maaskee svenske Stråler, Stjerner, Granater eller beskednere Plom-, Lund-, Lös-, Alm-, Vingqvister eller Grener i norske Embeden, svenske Rous i norske Familier. bet der skall vara qvickt, kan tänka, och tillika dråpande i sak. Men fastån ilskan grinar fram i hvarje rad, skulle vi skratta rått godt åt vår årade kollegas vanmåktiga vrede öfver våra artiklar — om icke det gemena syftemålet dervid åfven framlyste att skånda den svenska nationens moralitet. Det år af denna anledning vi tro oss icke böra helt och hållet förbigå smådarens angrepp, och vi hånvisa tryggt till de båda brådrafolkens kriminalstatistik, för att med tillhjelp af dess officiella upplysningar anstålla en vålbehåflig justering af sina förestållningar om sedlighetens ståndpunkt i Norge. Han skall då finna att det med moraliteten tyvårr hafver sig illa nog både i Sverige och Norge, men iikvål mest i sistnåmnde land; att, om man jemnför antalet anklagade för särskilda brott i Sverige och Norge, med de båda rikenas folk nummer, förhållandet år mera ofördelaktigt i Sverige i afseende på mord och dråp samt förfalskning, men såmre i Norge i afseende på mened, mordbrand, barnamord och dermed beslågtade brott, samt vidare: i rån och råfveri, åfvensom tjufnader och bedrägerier. (l afseende på blodskam och andra svårare könsförbrytelser år åter förhållandet ungefår lika i de förenade rikena), och han skall vidare ) Vi torde nemnligen, sanningen likmätigt, böra erinra, att vi icke kunna tillågga oss den förtjensten att af egen drift hafva börjat den närmare utredning af unionsförhållandenas nårvarande beskaffenhet, som nu varit föremål för flera artiklar i H. T.; men, sedan Morgenbladet, i anlednig af några ganska kortfattade anmårkningar om vår regerings partiskhet för Norge — anmärkningar, med hvilka Norrmännen egentligen icke hade att skassa — i en af oqväden och personliga invektiver uppfylld artikel, sökt förvränga de sakförhållanden vi anfört, hvilka vi visste vara fullt sanningsenliga och icke heller kunnat af Mgbl. bestridas, då sunno vi oss nödsakade att besvara ett så opåkalladt och så otillständigt anfall; och vi beslöto dervid tillika att efter förmåga, göra den svenska all