Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1851, sida 1

jemna humör, min naturliga stadga, som genom mitt ständs vårdighet erhöll en ånnu allvarsammare anstrykning, borde då hafva förenat mig med fru I.— Hennes muntra, öppenhjertiga och raska åkta man hade i fru H fått sig den mest liknande maka. Och min fromma, blödiga och ödmjuka hustru skulle då hafva blifvit utkorad till kaptenens ledsagarinna genom lifvet. Kapten Hågde verkligen intet annat krigiskt, ån uniformen. Civilt klådd såg han ut som en beskedlig, oansenlig possessionat. Imellertid var han, detta oaktadt, en duglig officer — detta vitsord hade han af hela re gimentet, af så vål befål som manskap. Vid mönstringar var alltid hans kompani det båst hållna och raskaste, ehuru karlarne voro båttre bekanta med hans kassa ån med hans kåpp, som blott för syns skull dinglade vid hans handled. Hans: mod, råttskaffenhet och ådla tånkesått voro erkånda af alla. Vid uppkomna tvister valdes han meråndels alltid till skiljedomare, och i egenskap afsådan förhindrade han mången duell. Kort sagdt: han var en ytterst ålskvård man, och långt farligare för qvinnohjertan, ån han sjelf tycktes veta. Hurn långtade vi icke alla efter Onsdagen! Vi samlades vid thedags, uppoffrade derefter