Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1851, sida 1

tigt insjuknat. Hans patienter väntade på hans ankomst en hel dag förgåfves. Man skickade bud till honom, man kom för att besöka honom; men han tog icke emot någon. Den andra låkaren i staden blef — ehuru icke kallad — dock inslåppt. Når man frågade honom huru doktor L befann sig, ryckte han på axlarna, skakade hufvudet och förklarade, att han icke kånde hans sjukdom. Medikamenter kunde Lej förmås att begagna. Jag, prest i den församling, han tillhör de, var den enda, hvars nårvaro han kunde fördraga och med hvilken han samtalade. Barnen kunde han ej tåla se. Når någon af dem kom in, vånde han sig åt våggen. På detta sått låg han i åtta dagar; den nionde — sköt han sig. Då den andra låkaren förklarade, att han tagit lifvet al sig i ett anfall af vansinne, erhöll han en hederlig begrafning. Jag skulle hafva yttrat några ord vid grafven om den hådangångna, men smärtan Öfver förlusten af honom, bröt genast min ståmma, och jag kunde för gråt med måda framstam ma jordfåstningsformulåret. Jag fick kort fåre hans dåd veta af honom den dolda orsaken till hans förtvislade beslut. Dock, hvad som då var en hemlighet, kunde icke långe fortfara att vara det, emedan fem