männas vål. Proudhon förklarar, att han redan långe sysselsåtter sig med att dfvervåga möjligheten af en sådan transaktion; han förklarar tillochmed, att han betraktar det som den lyckligaste tillfållighet för Frankrike, om L. Bonaparte gör sig till organ och representant för revolutionen. Han har den goda tankan om demokratien, att hon skulle vara beredd att med en hennes förtroende värdig man ingå på en aktif politik. Han överpåger den garanti, som L. Bonaparte måste ställa; han frågar, huruvida man kan skånka honom förtroende, och han tillstår, att han redan haft den svagheten att tro, att L. Bonaparte kunde, om han nödgades förena sig med republikanska partiet, hafva mod att genomföra företaget. På det att demokratien — fortfar Proudhon — måtte kunna gå in på en transaktion med L. Bonaparte, måste denne helt och hållet bryta med majoriteten och förklara henne, att regeringen skall skicka order till Rom för att göra ett slut på det påfliga tyranniet och återgifva romerska folket fulla utöfvandet af sin suverånitet; vidare måste han fordra ett omedelbart återkallande af de reaktionåra lagarne rörande pressen, klubbarne, undervisningen, belågringstillståndet, nationalgardets afvåpning o. s. v. och tills vidare förklara, att regeringen icke längre låter utföra dessa grundlagsvidriga lagar. Men trogen sin skeptiska natur, förvägrar han L. Bonaparte det förtroende, som han af en inre röst uppmanas att skånka honom; han fattar sakförhällandena, såsom de befinnas, i ögonen, och såger, hvarsöre man icke kan råkna på L. Bonaparte. Han påminner om hans generalers dagorder och yttrandena i hans eget budskap, hvari han fortfarande på det bekanta viset talar om anarkister, om -egendomens och familjens fiender. L. Bonaparte synes att döma häraf hafva mycket mer lust att herrska i förbund med ordningspartiet, ån vara president i en demokratisk republik: han vill vinna solket och presidentskapet, men icke veta någonting af demokratien. Dessutom söker prestpartiet att i hela landet utsprida, att ordningspartiet till den grad har L. Bonaparte i sina hånder, att det kan försätta honom i anklagelsetillstånd, så snart han visar en tillstymmelse till oafhångighet. Demokratien kan följaktligen icke en gång veta, huruvida den har att göra med en hederlig och sjelfståndig karl, eller med en person, som endera dagen kan sitta i bysåttningshåktet, i ett statsfångelse eller på tukthuset. Vid slika tvifvelsmål och farhågor år en förlikning af så egendomlig art emellan republikens president och republikanerne icke möjlig. vill L. Bonaparte väcka förtroende, så mäste han, enår de 6 månader, som återstå, innan valet inträssar, lemna honom söga tid, för att gifva garantier handla på släcken; annars ingen transaktion, intet återvåljande; och Changarniers kandidatur — det år detsamma som inbördes krig.Tills detta sker, såger Proudbon, måste han vara misstrogen; tillochmed återkallandet af vallagen af d. 31 Maj åndrar för honom ingenting; det år blott en ytterligare saral Prudhon slutar sitt råsonnemang som följer: -Liksom jag ståller den offentliga tron öfver alla voteringar, så föredrager jag det loyala utförandet af åtagna förpligtelser, det rena och enkla iakttagandet af lagen framför alla transaktioner i verlden.Är det icke förnedrande får menskliga medvetandet, att majoriteten och minoriteten, rörelsepartiet och motständspariiet, då konstitutionen är så klar, åslas att göra hvarandra en mans understöd stridigt? Att republikens och den historiska råttens mån stålla sig så, som om de, i det de lågga Louis Bonapartes protektion och författningens legala revision i vågskålen, så till sägandes utbjödo sjelfva republiken till den mestbjudande? Skulle icke denna stackars demokrati, så grundligt luttrad genom de förföljelser den i åratal utstått, förlora något af sin renhet genom en sådan otvifvelaktigt fördelaktig, men temligen betånklig kombination?I. 5—