Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1851, sida 1

omnåmna, att hr B. i detta arbete är sig fullkomligt lik. På det att allmånheten icke skall behåfva tro oes på vårt blotta ord, vilja vi hår meddela hr B:s lilla nätta företal samt ett Par skaldestycken tagna på måfå ur samlingen, dfvertygade att låsaren, sedan han fått smak på dessa, icke skall underlåta att tillegna sig hela arbetet. Företalet lyder så hår: Det beråttas om -högstsaligkonung Carl IX, att han en gång, vid en resa genom nå gon af de nordligare provinserna, på vågen måtte en prest, hvars ståtliga och sjelssörnåjda utseende genast ädrog sig hans uppmårksamhet. -Hvad heter du? frågade konungen och fåste sitt skarpa öga på prestmannen. -Herr Börje, ers majeståt! svarade presten och stråckte på sig. -Jaså, Herre på köpet? sade kungen och började leta efter sin kåpp. -Gud nåde den af mina sörsamlingsbor, som icke tilltalar mig så!genmålte den frimodige presten. -Humisade konungen, i det han drog sin stränga mun till ett leende.-Du år en barsker herre, du, ser jag. Kan jag vara herrn till någon tjenst, så såg fritt ut, Herr Bårjel -Ja, ers majeståt! Det år så att min hustru icke vill gifva mig tillråcklig frukost, ehuru detta år mitt båsta mål .... Du har således åfven din öfverman, ser jag, afbröt honom konungen, -men var lugn! helsa du din hustru från mig och såg att du skall hafva frukost. Farvål, Herr hörjelVid ankomsten till nåsta stad utfårdade konungen ett gåfvobref på 8 tunnor kronotionde, som ånnu i dag låra utgå under titel af Herr Börjes frukost.Men hvad har herr Börjes frukost med herr Brauns julkalender att gåra? frågar den benågne låsaren. Mycket! Det år just efter denne prest jag uppkallat denne min sistfådde, dervid, icke utan förlågenhet ihågkommande det slående bond-uttrycket, att -når det börjar bli klent för en stackare, kallar han sig kerre.Och sedan jag nu redogjort för tillkomsten af min kalenders namn, bifogar jag endast den önskan, att Allmånheten, med vanlig godhet, måtte bedåma dess innehåll. Till en ung, skön läserskaDu skulle vissna, lik en ros på heden, Förgåten, osedd? — Gud förbjude det! Att bli ett offer för den grymma seden, Tror du att Han så skön dig skapas låt? Du skulle läsa, — aldrig höra böner, Framstammade af Adams glada söner? Du skulle tråna bort vid psalmers ljud, Du Evas dotter? Det förbjude Gud! Se blott din bild i kållan! Tror du, flicka, Att detta klara, milda ögonpar Ej mot en annan brudgum bår få blicka, Än den man påstår du i himlen har? Tror du att dessa armar, liljetåcka Mot skyarne allenast du bör stråcka? Att denna svandunslika, kyska barm I umgånget med Herran blott blir varm? CA 2 182a—00222——XE —