Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1851, sida 1

något brott att låta det komma till en Å komp om det också gållde en lag, sådan som den af d. 31 Maj. Vare hårmed huru som helst, så vore detta dock en insigt, som vi ånnu icke funnit hos ordningspartiet, att man kommit till det erkännandet: för att undvika revolutioner gifves ingen såkrare utvåg ån att lemna förvårfvade folkråttigheter oqvalda, eller att, då de genom kontrarevolutionåra beslut blifvit antastade, i råttan tid upphåfva dessa beslut och återstålla de olagligt antastade folkråttigheterna. Hittills bar ordningspartiet härdnackadt slutit sina ögon till får denna insigt. Dess princip har varit att så mychet som möjligt antasta folkråttigheterna; att aldrig för något pris återtaga en reaktionår åtgård, utan såtta allting på sin spets får att upprätthålla icke blott hvad som uppenbarligen år olagligt, utan åfven dåraktigt och farligt, emedan annars auktoriteten skulle låpa fara — och att blott såtta i fråga huruvida man kunde råkna på att ett uppror, om det också vore framkalladt genom de brottsligaste, olidligaste handlingar, som bringat millioner i förtvislan. Artikel-författaren i -Preuss. Ztg går ån nu långre. Han kånner sig tvungen att förklara icke blott uppråtthällandet, af majlagen såsom revolutionårt, utan allmånna röstråttens återstållande såsom konservativt, såsom varande ej blott ett medel att förhindra en större olycka, utan ett vilkor får Frankrikes vålfård. Naturligtvis faller sig detta förklarande tungt för en person, som gilver råd åt ordningspartiet och sjelf råknar sig till samma, och hvilken icke blott, såsom Preussische leitungsäger, måste antagas ega en noggrann kånnedom om de franska förhållandena, utan åfven, såsom vi anmårkt, om den högre diplomatiens afsigter på denna sidan om Rhen. han tillågger derför, att det år icke en lycka utan en olycka för ett land, når den allmånna röstråtten måste erkännas såsom vilkoret för dess vålfård eller, tillochmed, blott såsom ett medel att förhindra större olyckor. Bara prat. Vi hafva alltid mer ån vål insett, att ordningspartiet skulle, så snart det riktigt komme i klåmman, med största nöje söka sin råddning i den allmänna rösträtten, som det likvål så otillbörligt smådat och så oförsynt bekämpat. Artikelförsattaren erinrar först derom att den allmånna valrättens pluralitet uti tre stora momenter af sin verksamhet (vid valet till den konstituerande församlingen, vid valet d. 10 December 1848, och vid valet till den nuvarande lagstiftande församlingen) har voterat för -ordningens ide-; men sedan anmärker han, hurusom under tiden erfarenheten har mognat den öfvertygelsen, att lagen af d. 31 Maj mera försvagar ordningens ån anarkiens parti, samt att ordningens parti icke synes finna sitt stöd hos de röstberdttigade i de genom skyddstull privilegierade industriidkarnas stora klass. Herrarna af bourgeoisien (de grå-) böra dock håraf låta såga sig, att de 5egentliga, i ordningspartiet redan hafva öfverfört och råäk—