Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1851, sida 1

sin redlighet. Kanske har han drifvit dessa dygder ända till oförsigtighet, ja till narraktighet; likväl förtjenar han ett båttre öde. — Nåvål hr notarie, jag ville bedja er om den tjensten att omståndligt förklara för mig huru jag kan hjelpa hr van Vlierbeke utan att såra hans bederskånsla. I allmånhet kånner jag hans sorgliga belågenhet; min onkel har ofta nog talat med mig derom. Ibland annat vet jag att det finns en revers på fyra tusen francs, hvilken van Hoogebaens arfvingar genast vilja hafva inlåst. Denna revers måste genast komma i min ego, åfven om man fordrade dess tiodubbla vårde! Notarien betraktade unga hr Denecker med förvåning och blef honom svaret skyldig, så att denna ångsligt frågade: — Hvarfår förskräcker er min önskan? Ni kommer mig att darra! — Jag förstår icke riktigt er rörelse, svarade notarien, dock måste jag tro, att den underråttelse jag har att meddela er skall djupt smårta er. Jag vågar knappast såga något mera. Är min förmodan grundad, så beklagar jag eder ganska mycket, min båsta herre. — Hvad såger ni? ropade Gustaf förskräckt, förklara er tydligare; har döden fordrat något