Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1851, sida 1

ganska väl inser att de omöjligen kunna, hvarken såsom sjelsständig makt eller i förening med någon annan stat ån Sverige, komma i åtnjutande af den frid och lycka, den oafhångighet af andra makter och den frihet till. sjelfstyrelse och nationell utveckling, som de nu erhållit. De skola derför, för ingen del, vara nog obetånksamma att söka en fullkomlig brytning med Sverige, denna, den basta af alla grannar, som långt ifrån att göra några inkråktningar på den svagare förbundsbrodrens frihet, icke en gång söker bibehålla en enda flik af den politiska vigt och betydenhet, som han 1814 så dyrt förvårfvat, men derimot i nådens stund drager försorg om brodrens försvar — en granne, som, icke nöjd med att hafva försakat de financiella och ekonomiska fördelar, som en verklig förening med Norge bordt medföra, med en frikostighet utan like, tid efter annan ålågger sig nya uppoffringar, för att begåfva detta land med direkta materiella förmåner. Fastån våra norska vånner sålunda noga skola vakta sig att söka en formlig och effektiv skiljsmessa från Sverige, synas de likväl icke af någon slags grannlagenhet eller annan konsideration anse sig förhindrade att inför verldens Ögon intaga en sådan position till oss, som om denna förening aldrig vore till, och att söka ingifva alla fråmmande folk den tron attnorrmånnen med oss hafva intetattskaffa. — Det år i denna syftning de gjort de mest komiska ansträngningar för att förmå några utlåndska tidningar att icke skrifva -Sverige och Norge-, utan hvartdera riket särskildt — hvartill åfven några beskedliga tyska blad slutligen läto beqvåma sig ), — och som de sjelfva i sina tidningar långe refererat svenska tilldragelser under rubriken utrikes; det var för detta vackra åndamål, som de norska studenterna icke aktade för rof att göra sjelfva den tillämnade brödrafesten i Christianja till ett nytt vittnesbörd på deras verkliga tånkesätt emot svenskarna, och som några af deras landsmån i Paris företogo den der kostliga promenaden till provisoriska regeringens residens, för att få visa norska fanan ). Det ) Det fördelaktigaste konkordat i detta hänseende tyckas norrmännen hafva lyckats afsluta med danska tidningen Fedrelandet, som benäget åtagit sig att numera alltid sätta Norge framför Sverige i sina referater om dessa länder, äfven när de icke omfatta andra än svenska tilldragelser. Detta beteende är visserligen temligen oförargeligt för oss Svenskar, som kunna sätta oss öfver dylika små försök att nedsätta vårt land; men vi hafva likväl icke bordt lemna det oanmärkt, såsom ett bevis, bland flera, att det hos de danska skandinaverna, likasom hos de norska, ofta vid första tillämpning icke vill hålla rätt helt med den varma broderskärlek till Sverige, som de i sina tal proklamera. Ty den första fordran man kunde göra af ett sådant sinnelag skulle väl vara att erhålla hvad oss tillhörde; men i ett skrifsätt som detta kunna vi icke se något annat, än ett afsigtligt försök att gifva Sverige en mera underordnad plats, i förhållande till Norge, än vårt fådernesland verkligen innebar och i hvarje förnuftig menniskas ögon måste hafva — ett försök som derföre icke eller någonsin blifvit gjort äfven hos mindre vänskapliga eller de mest främmande nationer, och hvilket derföre gifver anledning till vissa mindre fördelaktiga uttydningar, när det förekommer hos den, som skulle vara den mest vänskapliga. x) Historien om denna misslyckade expedition är en icke så oäfven parafras till Kellgrens bekanta fabel — —— —