år åfven för detta mål de sträfva efter särskildt konsulatvåsende; men vi tro att det nu kan vara tid att man å svenska sidan söker såtta en gråns för detta planmessiga söndringssystem, så vida någon union mellan de båda rikena verk! ligen ånnu skall ega rum; ty det år icke mera våra materiella intressen allenast, utan åfven de högre politiska, som hår åro i fråga. Det gåller i detta afsende om konsulatvåsendet hvad vi uti en föregående artikel yttrat om den diplomatiska representationen, så mycket heldre, som de förenade rikena på många stållen åro representerade endast genom konsuler; och lika litet vi kunna samtycka till en skiljsmessa i senare fallet, kunna vi medgifva en sådan i det förra, om icke unionen helt och hållet skall upplösas. Vi tro får öfrigt att unionens åndamål och de förenade folkens gemensamma intresse år, att de båda rikena genom en innerlig och fast förening skola i alla förhållande till fråmmande makter kunna upptråda såsom en politisk enhet, med all den styrka och betydenhet, som deras förenade krafter kunna förläna, åfvensom att de genom broderligt deltagande skulle göra de gemensamma. bördorna låttare. Men de separatistiska bemödanden från norska sidan, som vi nu tagit i skårskådande, leda icke till detta mål, utan derifrdn; och vi hemställa till våra norska kollegers eget bedömande, om det skulle vittna om upplysning eller icke snarare om barbari att, i en tid, då andra nationer — åfven sådana, som för hvarandra åro helt fråmmande (såsom t. ex. tyskar och italienare) — sluta sig tillsammans i tullföreningar och handelsförbund, når de icke lyckas sins imellan knyta nårmare politiska band — att då vi, svenskar och norrmån, som redan i 38 år varit med hvarandra förbundna i en politisk union, icke mera skulle kunna hafva ens gemensamma konsuler. Det heter att vi skola vara en unionsstat, men vi hafva redan sårskild 1) justitievåsende, 2) cultus och undervisning, 3) postvåsende, 4) tullvåsende, 5) landtoch sjömakt, 6) flagga, 7) finanser och 8) nationalrepresentation, med ett ord allt åtskildt, som andra förbundsstater hafva gemensamt, med undantag allenast af konung, diplomati och konsuler. Men för den norska isoleringslustan år likvål detta icke nog. Afven i våra ministeriella angelågenheter och i konsulatvåsendet skall separationen genomföras! Hvarför icke då taga steget fullt ut och åfven fordra en sårskild konung? Eller skulle man till äÄtventyrs icke sinna della lika angenämt och förmänligt? Vi befara verkligen att detta år håndelsen. Ty man inser ganska vål i Norge, att de under en svensk konung hafva under nårvarande förhållanden intet att förlora, men i mycket göra en oerhörd vinst. Med honom hafva de (för att blott anföra ett exempel), i stållet för en farlig granne, som hvart ögonblick hotade Norges lugn och frihet, i svenska nationen en pålitlig vån, hvars hela krigsmakt (ej blott den vårfvade och indelta, utan åfven vårt landtvårn) står till dess tjenst, hvaremot de sjelfva i afseende på unionsförsvaret gjort sådana förbehåll i sin grundlag, att vi från detta håll hafva föga eller intet understöd att påråkna — mångfaldiga andra förmåner att förtiga. Och då de i största lugn kunna få åtnjuta dessa, utan att derföre behöfva uppgifva sina separatistiska planer i öfrigt, skulle de vål vara nog dåaktiga att ifrågasåtta någon föråndring i det hänseendet? Visserligen icke; och då de beskedliga svenskarna hittills låtit sig nöja med allt, hvarföre skulle icke äfven dessa försök lyckas lika vål? Men den godatiden å år förgången. Svenska nationen har åndtligen vaknat upp ur den dvala af liknöjdhet, hvaruti unionsfarcen af 1814 Att till Corinthus hinna Åc.,; men vi vilja icke vara nog elaka att berätta förloppet deraf, ehuru vederbörande visserligen, genom sitt oskickliga braskande, icke