Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1851, sida 1

— Gud vare lof, utropade Lenora glad, liksom om en sten fallit från hennes hjerta, var vålsignad derför att du på engång var så god och så modig! Hon reste sig långsamt upp, lade sina armar på hans axlar, och gaf honom med det högtidligaste allvar en lång, eldig kyss. — Ja så, du vålsignar mig för denna handling? sade adelsmannen och såg henne tacksamt i ögonen. Just för detta steg har jag sökt din förlåtelse, mitt barn. , — Min förlåtelse! ropade Lenora förundrad; hade du handlat annorlunda, huru skulle icke då tvislet om min fars ädelmod hafva plågat mig! Jag har ingenting att förlåta — år det då ett brott att rådda sin brors lif, med hvad uppoffring som helst? — Verlden dömer icke så, Lenora; den förlåter aldrig en adelsman hans fattigdom. I ett sådant tillstånd måste han plikta för den förnedring, många menniskor se uti adelskapet, han måste plikta för andra, plikta dubbelt. Man hånar och föraktar honom utan medlidande; man behandlar honom såsom samhållets afskum. Hans bördslikar undvika honom, för att icke sjelfva stanna i ansvar för hans armod; borgaren och bonden skratta ölver hans olycka, liksom funne de deri en ljuf tillfredsstållelse. Lycklig den, åt hvilken