Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1851, sida 1

intaga? ):):: o7 la bedöma det förra. Huru skulle de väl sjelfva bedömt oss, om vi fordrat att Norge I skalle aslöna en del af våra tjenstemån, och till på köpet beståmde ett visst antal af våra landsmån, som de på sådant sått skulle sörsörja? Om man å någondera sidan hade skål att klaga öfver konsulatväsendets nuvarande organisation, vore det visserligen från vår, dels i anseende till den förutnämnda, orättvisa sördelningen af penningebidragen dertill, dels i anseende till de drygare låsteafgifter, som belasta svenska ån norska fartyg, och dels emedan vår handelsflotta, genom föreningen med Norge, lidit högst betydliga förluster, men likvål, detta oaktadt, får vidkånnas lika stora kostnader till konsulatvåsendet nu som tillförene, ofta tillochmed större, under det I att norrmännen, som äfven i detta afseende af föreningen skördat vinsten, minskat sitt anslag till samma åndamål. Och om vi, såsom norrmånnen, ville fåsta oss vid småsaker, kunde vi till dessa skål till missnöje äfven lågga regeringens synbara bemödanden i senare tider att besätta lediga konsulatplatser med norrmän, der icke på Stället bosatta utländingar komma i fråga, och detta, ehuru redan förr ån nämnda system började, flera konsulatbesattningar voro beklådda med norrmån, ån som efter deras bidrag till handelsoch sjöfartsfonden vederborde (enligt norska Morgenbladets en gång imot Sverige åberopade princip, att representationen bår afpassas efter penningen), och ehuru detta bidrag alldeles icke sedermera blifvit sörhöjdt; men detta anmårka vi blott för att visa, det norrmånnen, jemnte de reella fördelar vi hår ofvan uppråknat, åfven åga större nominella förmåner — af det slag, som de så lifligt åtrå, — ån som råtteligen skulle tillkomma dem. Men allt detta, eller åtminstone en del deraf — och redan det vore nog — har icke kunnat undfalla norrmånnen sjelfva, hvad år då anledningen till deras klagan, hvad år det som gifver dem en sådan ihårdighet och ifver deruti, en sådan hetta och retlighet? Den norska pressen har sjelf dragit försorg om att vi icke skulle svåfva i okunnighet derom! — Det år icke så mycket fråga om en eller annan utnåmning till konsulaterna, ånnu mindre om vissa verkliga eller förmenta felaktigheter i dessa befattningars nårvarande organisation; det egentliga syftemålet år derimot att förskassa Norge ett särskildt konsulatvåsende, för att sedermera, med detta prejudikat att åberopa, kunna vinna en afsöndrad diplomatisk representation i utlandet, och sålunda icke mera blott i inre, utan åfven i alla yttre förhållanden framstå i en fullkomligt afsåndrad stållning för Europa, under det att Sverige skyddar dess politiska existens. Vi sade: framstå-, d. v. s. visa sig, såsom en sårskild stat; ty att intråda i denna egenskap de facto år aldeles icke deras afsigt, derom bedja vi de förskräckta hos oss vara sullkomligt öfvertygade. Våra norska bröder åro nåmnligen, med all sin svaghet får hvad som lyser, likvål ett mycket praktiskt folk, som F— O UM aaMmm TO II TTG SE