Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1851, sida 1

——— — —— invändningar, äfven om de vore grundade, icke åro hvad man kallar -svar på tal:ty det år klart att, så långe Norrmånnen hafva med oss ett gemensamt konsulatvåsende, samt deras handelsoch sjösartsintressen åfven i öfrigt skola vårdas gemensamt med de svenska, måste de nådvåndigt deltaga i kostnaderna derfår, antingen jemlikt med Sverige — om full rdttvisa skall ega rum — eller åtminstone proportionerligt; och det lårer således under denna tid och intill dess en skiljsmessa i dessa afseenden egt rum, icke kunna anses annorlunda ån såsom i hågsta grad otillbörligt att den ena parten ensidigt förminskar sitt bidrag dertill. Men dessa invåndningar åro icke eller i och för sig af någon betydenhet, ehuru vigtiga man söker göra dem; och då vi hår göra dem till föremål för en nårmare belysning, sker det endast, emedan de norska tidningarna oupphörligt upprepa desamma såsom oomkullstötliga skål för tillvägabringandet af en söndring i det svensk-norska konsulatvåsendet. Når man låser de norska beskårmelserna deröfver att ett mindre antal Norrmån, ån Svenskar åro anstållda på konsulatplatser, och att dessa embetsmån nu åro så illa asflönade, att de icke skola befinna sig i en nog -oafhångig och respektabel stållning(Morgonbladet N:o 202), skulle man då icke tro att Norrmånnen med rund hand aflånade sina konsuler och för sådant åndamål gåfvo minst lika mycket som Sverige, under det att de i det stället gifva dertill jemnt och rått ingenting ) (tv deras bidrag till konvojkassan år, såsom vi förut visat, långt ifrån tillråckligt till en proportionerlig andel i de öfriga utgifterna af denna fond, åfven når traktamenten till konsuler etc. undantagas, och ånnu mindre till dessa tillika)? — och når man ser dem grunda sina anspråk om ett eget konsulatvåsende på klagomål öfver det tungvindte og sorkeerte Maskineri vid det nuvarande, samt vidare på konsulernas afhångighet af ministrarna, och samma befattningars klassifikation, måste man icke fatta den öfvertygelse, att dessa skribenter antingen icke förstå hvad de tala om, eller ock icke åro så aldeles in bona fide? ty det år vål annars temligen klart, att dessa klagomål, om de verkligen hafva någon grund, lika lått kunna afhjelpas under nuvarande förhållanden, som om konsulatvåsendet vore uteslutande norskt. — Det är för öfrigt rått kuridst att se, med hvilken hetta och bitterhet norrmånnen upptråda imot det svenska kommerse-kollegiet, under förevåndning att detta icke skulle nog paaagte Norges Tarve, utan hellre taga svenskar och utlåndningar till kondighet och ett lika oförsynt bemödande att söka tillvinna Norge alla möjliga fördelar, utan atttänka på Sveriges rätt eller bästa, som hos den förra, — oberäknadt den vanliga arfsynden, skrytet, hvarpå man alltid måste göra sig beredd, då man tager er norsk tidning i handen. ) Vi tala nemligen här om konsulernas löner och traktamenten, således de båda statsverkens bidrag, icke om de tillfälliga sportlerna, eller lästeafgifterne från handelsfartygen, hvilka falla högst ojemnt och således icke kunna sägas betrygga konsulernas utkomst. De utgå dessutom från svenska skepp likavål som från norska och till långt högre belopp från de förra. A —— —