Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1851, sida 1

— — — deltagande vänskap att återkalla henne till fullt medvetande af sitt tillstånd. — Min bror hade tyvärr förlorat allt, allt; ja, tillochmed mer än han ägde. Hans hustru var verkligen beklagansvärd; mer än en gång stego tårarna i våra ögon, men hennes slutliga förklaring ingaf oss dock den största ångest. Min broder — tillintetgjord af tanken på den oundvikliga vanäran och lagliga maktens ingripande — hade råkat i förtviflan och laggt hand på sitt eget lif. Ledd af Gud, hade hans hustru öfverraskat honom i hans brottsliga förehafvande och med våld ryckt mordvapnet ur hans hand. Nu satt han instängd i ett rum och lutade i nästan meavetslöst tillstånd. sitt hufvud öfver sina knän. Om någon skulle kunna rädda honom från det hotande vansinnet, så vore det endast hans bror. — så hade äfven hans arma hustru tänkt och derför i den stormiga natten rest ut till mig, som var hennes enda tillflykt i nöden. Nu låg hon vid mina fötter och bad, att jag måtte följa henne till staden. — Jag tvekade icke ett enda ögonblick; din goda moder, som lika förfärligt träffades af denna skräckpost och väl förutsåg, hvad man skulle begära af oss, ropade till mig, när jag steg i vagnen: Radda honom och bekymra dig om ingenting vidare; jag gillar allt hvad du gör! — Kusken, som till all lycka noga kände vägen, satte sina hästar i rörelse; hastigare än vinden förde de oss genom den mörka natten ... Men du är blek och darrande Lenora? Ja det var en förfärlig natt, den gjorde på mig ett fruktansvärdt intryck; mina tidigt grånade hår härröra derifrån ... men, mod mitt barn, och hör mig till slut. (Fortsåttn.) PEARLS ARTER — TARMEN