suler ån norrmän; och vi rekommendera dessa vackra utgjutelser åt våra vänner i Bore och Aftonbladet, som blefvo så hjertnupna, når vi med något allvar i tonen allenast tillråtlavisade en norsk tidnings försök, att vingla sig undan våra faktiska anmårkningar. Värt beskedliga Kommerse-kollegium, som visserligen icke tånkt på att göra någon menniska för når, aldraminst norrmånnen, som det tvärtom visat ganska många, minst sagt onådiga artigheter, får af tvenne sårskilda insåndare i Morgenbladet höra dessa artiga utgjutelser: vi vilja ogerna (?) lyssna till den insinuation, som man hört, att kollegium fruktade för att hår blifva nådsakadt anstålla en norrman, då flera dugliga mån hårifrån skulle hafva anmålt sig (n:o 90); det såges att Kommerse-kollegiet blott önskar bibehålla dessa poster (några olönta konsuler i Ryssland och Preussen m. fl. st.), emedan det har sårskilda bevekelsegrunder, som göra det önskligt för detsamma och benåget att oftare med sådana poster kunna gynna utlåndingar, som samtliga åro handelsmån och såsom sådana hafva privat intresse af den svenska och norska konsulattiten.. — bet må, rått sedt, anses sör en ganska behåndig manöver af Kommerse-kollegiet att hafva tagit initiativet till reorganisation af ett gemensamt konsulatväsen såvål för dess egen konservation som för att kunna framgent skackra (eskalte-) med Norges angelågenheter, ifall vi åro enfaldiga nog, att såsom narrar se stilla derpå,o. s. v. — Dessa skamliga insinuationer imot ett af Sveriges förnämsta embetsverk meddelas, utan den minsta reservation, i Norges mest låsta blad några veckor förr ån vi företogo oss att gå litet till råtta med samma tidning, men deröfver hördes hvarken kny eller knäpp i någon svensk tidning. Sådant var allt i sin ordning, ehuru dessa tillvitelser voro lika ogrundade, som gemena!t) Det skulle vara ett fullkomligt öfverslödsverk att göra sig mödan besvara alla dylika insinuationer, men ett vilja vi likvål erinra, för en annan gångs skull. Det år en temligen grof villfarelse att tillågga Kommerse-kollegium ett sådant afgörande inflytande på tillsåttningen af konsulatposterna och uti andra gemensamma handelsårenden; ty norska inrikesdepartementet höres deruti, likaväl som Kommerse-kollegium, och afgörandet beror i högsta instansen på Sveriges och Norges gemensamma konung. Om man, å norska sidan, behagade nägon gång reslektera på något annat, än sina egna intressen, skulle man s) Det år verkligen att beklaga, att de norska tidningarna åro så litet låsta i Sverige; ty en nårmare bekantskap med dem, skulle såkerligen oåndligt mycket bidraga till att lätta och allmänliggöra diskussionen om våra unionsförhållanden. — Svensken år utan tvifvel en af de frommaste varelser under solen, så långe han icke lider intrång i sina råttigheter, oller i hög grad blifvit förnärmad till sin nationalitet; han tror derför alltid a priori godt om sina grannar, och den som haft det obehaget att en långre tid följa den norska litteraturens ensidiga riktning och låsa den norska pressens ständiga smådelser och försök att nedsåtta Sverige, midt under det att deras land och folk erhåller alla möjliga förmåner på vår bekostnad, samt derför kännt sig uppmanad att göra den svenska allmånheten något bekant med dessa förhållanden, befinner sig derför till en början såsom i en myrstack; och han vet icke hvart han först skall vånda sig, om imot våra skandinaver (hvilka, i parenthes sagdt, gerna skulle kunna trådas utanpå både danska och norska skandinaver), eller kosmopoliterna, eller den menlösa skara, som aldrig sett någon norsk tidning och derför efter sina egna kårleksfulla tankar byggt sig de vackraste föreställningsr om broderligheten bakom fjållen. Det år derför nåstan omöjligt att å svenska sidan möta den norska pressen med lika vapen. Den senare kan vara så bitter, oårlig oeh oråttvis som helst, så måste man likvål i en svensk tidning iakttaga den största hofsamhet ech låta mer ån hålften af de insididsa norska anfallen passera ostraffade; ty under det att den del af norska pressen, som icke egentligen deltager i striden, likvål aldrig på minsta sått motsåger sina landsmån, om de också hafva uppenbart orått, utan åtminstone med ett och annat tillrop och små anfall på svenskarna, söker uppmuntra de sina, får man å svenska sidan, når man har den mest solklara råttvisa på sin sida, tacka sin Gud, om man får föra striden i fred och båra hela bördan deraf ensam. Men icke en gång dertill har man ånnu hunnit; hvad man måste göra sig råkning på år att blifva blottstålld för ståndiga anfall af sina egna landsmån, om man blott med någon skårpa besvarar den bitterhet, hvarmed de norska tidningarna utfarit, för