Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1851, sida 1

—————— ,—— — säkra hans spekulationer voro och att det icke passade sig för en adelsman att dag från dag sätta sin förmögenhet och ära på spel för en osäker underrättelse. Men mina ord buro ingen frukt, emedan resultaterna utföllo tiil hans fördel; hans högt uppdrifna passion för det sämsta af alla spel gjorde honom döf för mina råd. — Andtligen tröttnade lyckan att gymna honom; han förlorade en betydlig del af sin förra vinst och såg sina penningetillgångar smälta tillsammans. Detta nedSlog dock ej hans mod; tvärtom trottsade han sitt oblida öde och ville tvinga det att åter blifva honom gynnsamt. Olycksaliga förblindelse! — En vinterafton — blotta minnet deraf kommer mig att rysa — satt jag der nere i mitt rum, färdig att gå till säng. Du låg redan i din lilla bädd, din moder, vid din sida, uppsände sina vanliga böner till himlen. Ett förfärligt oväder rasade ute; snön hvirflade mot fönstret; vinden tjöt i grenarna och tycktes vilja rycka huset if dess fogningar. Äfven mina tankar hade blifvit dystra och sorgsna; då hördes häftiga slag på porten och ett gnäggande af hästar, som förkunnade ankomsten af en vagn. Drängen — vi böllo oss då tvenne drängar — skyndade att öppna porten — ett frumimmer störtade gråtande till mina fötter — det var min brors hustru. — Darrande af förskräckelse och öfverraskning ville jag uppresa henne, men hon omfamnade mina knän och bönföll om hjelp, under det smärtans tårar strömmade utför hennes kinder. I otydliga ord bad hom mig rädda min brors lif, hvarför jag anade en stor olycka. — Din moder hade imellertid kommit ner; vi försökte båda att lugna den stackars frun, som var nästan ifrån sina sinnen; och det lyckades oss, genom bevis af