Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1851, sida 1

Den unge mannen rodnade ännu mer, ehuru sarbroderns skenbara medgifvande uppsyllde hans hjerta med en ljuf glådje: dessutom hade Lenora till all lycka icke mårkt det hotande fingret. Man satte sig till bords; adelsmannen hade herr Denecker midt imot sig, bredvid honom satt Gustaf, hvilken sålunda kom att sitta midt imot fråken. Förpakterskan bar upp maten; hennes son passade upp i livree. Rålterna voro ganska vål lagade och aflockade köpmannen mer ån ett bifallstecken. Han beundrade tillochmed det goda valet och finheten; ty han hade beredt sig på en mager middagsmåltid, emedan hr van Vlierbeke i hela grannskapet var utropad såsom en rik, men exempellöst girig man. Samtalet hade imellertid blifvit allmånt. Lenora, som då och då måste svara på sin grannes, köpmannens frågor, kånde sig nu mycket friare och ådagalade så stort förstånd och så mycken belåsenhet, att åhörarna förundrade sig deröfver. Annorlunda förhöll det ssig, då kon vånde sig direkte till Gustaf; hon tyckes då blifva alldeles förvirrad och framstammade med nedslagna Ögon några osammanhångande ord. Får den unga mannen