Sv if 22—————4 14 Sve G111IIILMAIIIIGA BPR EARIE MPR ee Denna dfverflyttning har, olyckligtvis, icke saknat framgång. Råtta skrifsättet år: en i sånder, litet i sånder o. s. v. Man får aldrig förblanda i sönder och i sånder. Det förra år det gamla sunder (in partes, t. e. Westg. L. skipte sunder i tu, skifta i två delar), af hvilket man har verbet söndra, sammansåättningen sönder-bryta m. sl. I sånder, derimot, är det gamla sender, sen (simul, t. e. Westg. L. ba THir senTHer, båda på en gång), hvilket, såsom hr R. riktigt antager, år detsamma som mösogöthiskans sin THs (gång), isländskans sinn och fornsvenskans sin ), hvaraf de ånnu brukliga adverbierna sinom (t. e. tusen sinom tusen), någonsin (någon gång). En i sänder år således: en om gången; litet i sånder: litet åt gången, hvar gång. De hittills anförda exemplen gålla blott enskilda ord. -Af större vigt år, om en felaktig bokstafs-teckning kan föranleda ett allmännare missförstånd, t. e. inom ordbildningen gifva ett irrigt begrepp om en asledningsändelse. Af denna art år skrisningen -ändning, i patronymica, t. e. ulländning, Småland ning o. s. v. Isl. har alltid det genuina -lendingr (Dan. -laending). Så äfven den åldsta Svenskan, t. e. ÖGL. inlandingar, utlendingar, Gottl. L. 28:16 ut lendinger (sing.); Upl. L. smalandingiar, upplandingiar (pl.); o. s. v. Ännu ITjällmann skrisver rått utländing. nordlånding, Osterländing, Lislånding: Ljungberg säger uttryckligen, att utlänning skrifves för utlånding. Men långt före dem, redan i Gustaf I:s Bibel, hade från språk-jåsningens tid insmugit sig en falsk skrifning med ndn, t. e. uthlendning, inlendning; och allt derifrån har det varit ett ståndigt vacklande, hos sjellve språkkarlarne, andre att förtiga. Skrifningen -låndning kan af flere skål icke godkånnas: 1:o derföre, att -ing, förut -inger, sedan uråldriga tider år asflednings-äåndelse i geniilia och härstamnings-ord öfverhufvud. 2:o derföre, att -ninh, såsom afledning, aldrig betecknar person; i drottning (Isl. drottning, ej af drölt, folk, utan af drottinn, herre) hörer n till stammen, om också ej till roten. 3:0 dersöre, att -ning icke år maskulin-åndelse; i penning, förut paninger eller penninger, år n radikalt; hedning (lsl. hei Dingi, af heiD, folk; jfr. Grek. Edvos, åy:rs. Lat. gens, gentilis) år en något yngre bildning af adj. heden, liksom galning af partic. galen; nyare Isl. har några oorganiska mask. på -ningr, mest abstrakta ord. Genom teckningen -låndning har imellertid i den nyare grammatiken den satsen inkommit; att ning kan utgöra åndelse för lefvande varelse och för maskul., — ett antagande, som ej bör vinna laga kraft. Jemnförelsevis mindre orått år skrifningen -länning (dock ej i Bohus-låning, så uttaladt på stållet, och härledande sig från Bohus lån, ej från ett Bohus land); alldenstund nn år ett assimileradt nd (liksom nn i stanna år ett assimileradt dn). Men då man aldrig skrifver lann, lannet, ehuru nd i land nästan alltid, i landet ofta uttalas såsom nn, hvilket ånnu beståmdare eger rum i -låndsk (t. e. ulländsh), så finnes ingen anledning, att vålja den i allt fall mindre åndamålsenliga medelvågen -läån— . 7 ? 2 ning; synnerligast som -ländinhy år både rått och lått, samt af en och annan redan återupptaget-. Formen undersåtare (singularis och pluralis) år en missbildning. Likaså pluralen undersåler. Det lider intet tvifvel, att i svenskan den åldsta formen varit, lika med den islåndska, undirsati, plur. undirsatar. Det råtta bruket år derför undersåte, plur. undersåtar; hvarje annat år felaktigt. Allra år råtta skrifbrukei, i stållet får det af några felaktigt begagnade aldra. Det gamla adjektivet aldr (all) har i genitivus plur. formen alra, hvilken bibehållit sig i partitiv ) Öfvergången från i till år i fornspråket långt ifrån ovanlig, t. e. vin, ven (vån); sighia, seghia (såga) o. 8. v.