från ett fönster, som han öppnade. Vid 12-tiden kom doktorn och förklarade allt hopp ute. — Men under tiden hade den sårade redigt beskrifvit mördaren. Denna beskrifning intråffade noga på Sandberg, klådd som han var, då han ånnu vistades på fri fot, och i afseende på långden hade den sårade uttryckligen fåstat sig dervid, att mördaren var kortare ån han sjelf. Icke heller hade han kunnat igenkånna honom såsom någon porson, hvilken han förut tråffat. För öfrigt hade grosshandlaren Brissman ingen upplysning att meddela och fick derföre aflågsna sig. Ordföranden föreställde derefter den tilltalade, att i ett mål af så sårdeles grof art måste såvål angifvare, som vittnen blifva hörda. Jag har icke begått mordet: jag begår att få blifva fri. Åldrig med lifvet; — aldrig så långe du lefver! hår åro för många skål emot dig från både angifvare och vittnen. Men du har emellertid ingenting emot att vi höra angifvaren och vittnena? NeJ. det har jag visst icke; det vore märkvärdigt om någon skulle finnas som kunde såga att han sett mig vid tillfället. Få se! Vittnena Lovisa och Carolina Svensson, silfverpolererskor hos juveleraren Hammar och boende i huset inpå gården, portvakten Söderberg och extra vaktmästaren Jansson, samt dalkullan Brita Olsdotter få derefter aslägga vittneseden. Systrarne Svensson och dalkullan Olsdotter, hvilken bor i deras rum och äfven polerar silfver åt herr Hammar, hade sutit uppe och arbetat till fram mot kl. 11. Når de slutat sitt arbete och åmnade gå till sängs, fingo de höra håftiga jemmerrop. De slåckte ljuset och gingo till fönstren, samt sågo derifrån att en karl i mörk uppknåppt paletot och hatt kom trappan utför och begaf sig ut genom bakporten, som han öppnade. De hade först tänkt att det var Benedicks betjent, men fingo sedermera veta att denne var på landet. Sedan de begifvit sig ned i förstugan hade de med en i huset boende person och Såderberg undersökt bakporten och funnit dess lås gå något trögt, ehuru det vanligen var lätt upplåst. De kunde icke taga på sin ed att Sandberg år samma person som den de sett gå öfver gården, men denne hade Sandbergs vext och gång, och då de från sitt fönster dagen efter hans håktande sett honom i sållskap med kommissarien Jäderin gå öfver gården i de klåder, han förut brukat, så hade de funnit en omisskånlig likhet dem emellan. Dalkullan uppgaf till och med att Ådet var samma karlå. Portvaktaren Söderberg, som också år kusk, har vanligen nyckeln till bakporten hångande i portvaktsrummet. Om morgonen, den dagen då mordet skedde, hade Jansson, som har gatans renhållning om hand, hemtat nyckeln och sedan lemnat den i stallet, såsom ibland förut. Vid 7-tiden på aftonen hade Söderberg, innan han gick på posten, hemtat nyckeln från stallet samt estersett bakporten, som befanns stångd med låset ett hvarf omyridet. Han vred då om det ett hvarf till, dock utan att låta regeln gå genom en på porten befintlig hake, hvilken icke kan upplyftas om så sker. Vid 10-riden hade Söderberg och hans hustru gått till sängs samt somnade in vid pass klockan 311. Under tiden hörde han gångporten två gånger Öppnas, men visste icke hvem som då inkommit. Han väcktes kort derefter af ett anskri, men trodde att detta hördes från gatan, der i detsamma en vagn for förbi, och gick icke ut, emedan hustrun afstyrkte sådant. Snart bultades det dockfpå hans dörr; det var systrarne Svensson med flera, som beråttade att bakporten var Öppen och att en karl gätt ut derigenom. Han skyndade då att klåda sig, fann bakporten Öppen, samt biträdde vid husets genomsökande för att få reda på mördaren. Janssons beråttelse rörde blott, att han om morgonen som vanligt haft bakportnyckeln om hand. Ingen annan fråmmande ån Jansson hade haft tillgång till den. Sedan vittnena afgifvit sina berättelser, föreställde åter hr Schönmeyr den tilltalade, att det fanns en an gilvare och ett vittne, som talade tillråckligt kraftigt emot honom, ehuru det var stumt; denna angifvare var mordvapnet, som han i hastigheten glömt efter sig. Det förevistes för Sandberg, som vål i början af ordförandens mystiska ord om angifvare syntes något altererad, men då han fann att deremot menades vårjspetsen genast återtog sin förra utomordentliga sjellbeherskning. När hr Schönmeyr sästade hans uppmärksamhet derpå, att om han hast nog sinnesnärvaro att taga vapnet med sig, så bade med detsamma alla spår till brottets upptåckande varit igensopade, men att nu i stållet hans egen brist på själsnärvaro då han kastade vårjspetsen ifrån sig ledt till gerningsmannens upptåckande och ån vidare skulle dertill leda, så inföll den anklagade med hån: -det vore rått bra det. Målet uppsköts till dag, som råtten kommer att utsåtta. (A. B.) Wenersborg den 29 Oktober. Arbetskarlen Carl Fredrik Berndtsson, omkring 27 år gammal, instålldes i dag inför härvaronde rådhusrätt, klådd i fångdrågt, tilltalad för det han förliden Måndag slagit, omkullskuffat och oqvådat sin moder, enkan Lundberg. Berntsson, hvilken sade sig ej minnas hvad som förekommit, blef med ett vittne besvårad att hafva begått denna grofva förseelse, och aflördes, i afbidan på vidare bevisning, åter i håkte. mii a