Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1851, sida 1

— — —— ————— och ser sig aldeles blind på fröken. Jag vet icke huru långt denna ömsesidiga böjelse har framskridit, men om ni icke vill att passionen skall gripa får mycket omkring sig och blifva obotlig, så måste ni i tid trässa edra försigtighetsmått. E ljest kunde det snart vara för sent; ty, det säger jag er, oaktadt min brorsons fromma ansigte, kan han troligen ej långe hålla stånd. Se bara, huru mycket de hafva att beråtta hvarandra; blygheten år redan försvunnen! Dessa köpmannens ord sårade hr van Vlierbeke djupt; de ölverkorsade hans sista utsigt till råddning; dock låt han icke mårka något utan svarade: — Ni vill skåmta, hr Denecker; jag ser ingenting ondt deruti. De åro begge unga, och det år derför icka underligt, att de betrakta hvarandra med välvilliga ågon; det gör ingenting. — Kom, ropade han högt, det år serveradt. Till bords, mina herrar, till bords! Darrande erbjöd Gustaf Lenora sin arm, den hon rodnande och darrande mottog. Båda voro mycket blyga, men likvål strålade en himmelsk glådje ur deras blickar, och deras hjertan klappade af outsåglig salighet. Farbrodren hotade skåmtande den unga mannen med fingret, liksom ville han såga: Jag mårker nog hvad som föregår.