Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1851, sida 1

grisetten, här springer och trallar ungdomen af den arbetande klassen. I stållet för den eleganta balfracken och den oadlica --bat ten, sinner man här för det mesta den korta paletoten och den grå eller hvita, djerft på ena sidan satta hatten. Cigarrerna fattas nåstan aldrig. Den som icke dansar, röker till sin demie-kopp, sitt glas ål eller sin anspräkslösa limonad. Äfven damerna röka sin cigarrette. Trådgåärden år mycket nått inråttad, men mindre lysande ån Mabilles. Och dansen — nå, den motsvarar justicke den strån gaste anståndighetens fordringar, men hvad jag såg deraf bar åtminstone fullkomligt prägeln af verklig munterhet och uppsluppenhet, åt hvilka man hångaf sig i putslustiga språng och låttsinniga anspelningar. Dessa unga ouvriers, dessa grisetter voro folk, som arbetat sina sex hvardagar och derför med så mycket större njutning öfverlemnade sig åt sin backantiska danslust. Hvad jag saknat på Bal Mabille, yrhetens kraftiga jubel, fann jag hår. Dansen år en nödvåndighet för naturer med så sjudande blod. Man beråttade om en grisette, som en engelsman tagit ifrån hennes tarfliga vindskammare och hårda arbete, med vilkor, att hon icke mera skulle dansa. Hon lofvade honom det och höll långe sitt löfte. Men slutligen greps hon af en innerlig långtan, att ånnu en gång åtminstone få se dans. Det lyckades henne öfvertala engelsmannen, att på en timmes tid föra henne till Closeries du Lilas. Genast hon visade sig, blef hon uppbjuden till en dans. Hon nekade. Uppbjudningarna fortforo den ena efter den andra. Engelsmannen förblef obeveklig. Slutligen sedan hon förgåfves bönfallit hos sin ledsagare att få dansa åtminstone en enda gång, tog hon plötsligt sin dyrbara caschemirshawl af axlarna, kastade den, jemnte armband, ur och ringar för fötterna af det gamla Englands kalla son med dessa ord: -återtag lösen får min frihet! och råckte en ung handtverkare sin hand till dans. Denna historia år ingen dikt. Grisetten har också sin stolthet och kårlek till friheten samt den kånsla af personlig frihet som arbetet gifver. Arbetet år grisettens adelsbref, det år hennes stolthet, hennes oberoende. En grisett som icke arbetar år ingen grisette. Vid ena sidan af vårt bord sutto några grisetter i lisligt samtal. Den ena af dem, en vacker blondin, som påminde om Eugene Suee la Louve, sade i en stolt ton till en annan prydligare klådd: -Jag har aldrig frågat efter, hvad en man skulle kunna göra för mig! Se hår mina armar och hånder; se de icke ut att kunna arbeta? Vid dessa ord räckte hon fram elt par armar och hånder, som vittnade om strångt arbete. Den lilla slekan, som dessa ord gållde, inlåt sig på vår begåran i samtal med oss. Hon hade ingen dansör, ty hon hade varit senka i tre månader:, d. v. s. hennes tudiant hade återvåndt till provinsen, sedan han tagit sin examen. Hon trallade en visa; den var af Beranger. Vid detta tillfålle fingo vi veta, att denna trådgård varit Berangers ålsklingsnn F——