Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1851, sida 1

samvetes röst, inför er år den fri från skam, som, för att uppfylla sin pligt såsom kristen och adelsman, såsom broder och fader icke båfvade tillbaka för eländets marter! ÅAdelsmannens rörelse hade stigit till anthusiasm, längsamt gick han fram och tillbaka framför sina försäders bilder och blickade stolt upp till dem. I hela hans våsen låg någonting majeståtiskt; han uppbar sitt hufvud på ett befallan de sått; hans ögon blixtrade i mörkret, och ådel manlighet uttryckte sig i hans vårdiga hällning och imponerande åtbörder. Plötsligt stannade han, lade handen på pannan och sade med vemodigt leende: — Arma dåre! Din sjål flåmtar efter luft och söker bryta sina bojor . . . . Ingenting annat ån dråmmar och såpbubblor. Likvål lyfte sin blick mot himlen och fortfor: Ja, det var blott en lek af min lifliga fantasi; dock, derför tackar jag icke mindre Herren, som skapade denna kålla af mod och tålamod i mitt bråst .... Nu grinar åter den nakna verkligheten emot mig — men jag kånner mig starkare, den skall icke få makt öfver mig! Derpå tystnade han, en plågsam tanke tycktes åter vilja bemåktiga sig honom;