tillfålle att fiska i grumligt vatten; att fåran leda trassel och kabaler; att fårsåtta konunann i villrädighet, då han imottoge de ofta stridiga rapporterna från hans båda ministrar vid samma hof, hvilkendera han skulle förlita sig på (hvar och en skulle naturligtvis berätta efter den synpunkt, hvarifrån han sett sakerna, och efter de olika inflytelser, får hvilka han varit utsatt) och slutligen att gåra hela föreningen till ett europeiskt spektakel, hvars like man såkerligen aldrig sett och aldrig vidare skulle få skådal Men en sådan pärskild representation för hvartdera af dförenade rikena år icke blott orimlig och otånkbar, för föreningens skull; den år åfven omöjlig för konungens egen vårdighets skull. Ty hvad år det som dessa gesandtskaper representera? Det år deras monarkers höga personer, ty det år dessa, i sin ordning, som representera staterna. Men tvånne sändebud representerande en person vid samma hof, — skulle någon monark kunna underkasta sig en sådan löjlighet? utan tvifvel skulle det vara hefmånnen derstädes till mycken förlustelse, men vi betvisla högligen att den monark som gifvit anledning dertill, skulle finna det lika roligt. För öfrigt torde vi svenskar vål äfven vilja hafva ett ord med i laget i en fråga, som gäller icke mera en materiell förlust, utan vårt politiska anseende och vår nationalåra — vår dra, ty att tillåta något sådant skulle vara att för hela verlden ådagalågga, det vi numera åro ett folk, utan aktning för sig sjelft och utan kraft att förskaffa sig en sådan af andra. Vi kunna derföre på förhand försäkra våra norska vånner, att om, en dag, något sådant skulle på allvar komma i fråga, skola vi svenskar tiofaldt heldre låta hela unionen fara, ån vi underkastade oss en dylik chikan. Imellertid torde vi vål ånnu icke behåfva taga saken så allvarsamt, ty vi minnas rått vål att vi för icke så långesedan sett en norrman predika en helt annan låra, ån den man nu framtagit, nåmnligen precis densamma som den vi hår ofvan visat oss hylla. Under den håftiga polemik, som för några år sedan öppnades af en norsk kritikast i Aftonbladet imot professor Palmblads förtjenstsulla bok om Norge, yttrade nåmnligen den förre, i anledning af hr Palmblads anmårkning, att, då engelska navigationsakten icke tillåte någon nation att till detta rike införa andra ån sina egna produkter, borde omsorgen för våra egna intressen förmå svenska regeringen att upplysa engelska ministeren, det norrmånnen icke åro svenska undersåter och således icke borde åtnjuta en förmån, som blott var de senare förbehållen: Väl förhåller det sig så . men då det år en följd af föreningens natur och våsende, att begge rikena i deras förhållande till fråmmande makter betraktas såsom en makt, ehuru bestående af tvånne sjelfståndiga och i deras inre styrelse åtskiljda riken, år det vål åfven i sin ordning att Storbritannien tillåter svenska trävaror till England införas med norska fartyg ... och det år temligen sannolikt att, lika litet som rn —