Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 1

mannen, som i kyrkan sitter bredvid oss och som bor på slottet vid Eckelpoel? — visst känner jag honom, min sar; han hälsar alltid så vånligt på mig, och hjelper mig ur vagnen, når vi komma till kyrkan. Men ....2 — Jag låser din fråga i dina ögon: kommer han ensam? Nej, Lenora, det år någon som kommer med honom. — Gustaf! utropade flickan ovilkorligt i glad dfverraskning, och en ljuf rodnad betåckte hennes kinder. — Ja, det år Gustaf, svarade den goda fadren. Men darra icke för det, Lenora; var icke rådd för mig, derför att din själ omedvetet öppnat sig för en ny kånsla. Emellan dig och mig kan ingen hemlighet ega rum, som icke min kårlek genast skulle utgrunda. vjd dessa ord blickade Lenora djupt i fadrens ögon, och tycktes i hans milda blick söka förklaringen på en gåta. Plötsligen gick ett ljus upp för henne, och med innerlig tacksamhet sade hon, i det hon omfamnade, honom och gömde sitt ansigte vid hans bröst: — Båsta, ålskade far, du år alltför god! En stund kånde sig adelsmannen lycklig af sin dotters smekningar; men snart blefvo hans drag dystra, och tårar vattnade hans ågon. — Lenora, hvad ån må förestå dig hår i