Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1851, sida 1

MVH OBH 206——k—:0 Mn Sr een hemstålla, om det icke vore skål att norrmånnen först lärde sig att betrakta oss såäsom verkligen med dem förenade, samt att, åtminstone i tidningar och offentliga tal, icke behandla Sverige såsom en fråmmande stat, innan de i pockande ton begåra att i utlandet få taga våra angelågenheter om hand. För vår del må vi öppet bekånna, att vi nu, såsom vid många andra tillfållen, icke kunna upptäcka någon rått öfverensstämmelse imellan norrmännens handlingssätt och deras anspråk; och det borde visserligen icke förtånkas oss, om vi hos en nation, som gör allt för att betaga uttändingen den tron att de med oss hafva gemensamma statsintressen; som gerna vill låta påskina att Sverige med Norge ingått blott en off och defensivallians (ty, gudbevars, det skall låta så magnisiktl) som i sina ti ningar refererar svenska tilldragelser under rubriken utlandet (hvarvid fåfångan att synas skiljda från Sverige gör dem det sprattet, att de måste omtala sin egen konungs görande och lätande under samma fråmmande rubrik och sålunda sjelfva för verlden förkunna att en sutländsk-konung år deras herre); om, såga vi, man hos en sådan nation icke trodde sig kunna finna de kånslor för Sverige, som på sådana platser äro så oundgångligen nödvändiga. Helt annat är derimot förhållandet med den unionella representationen genom svenska medborgare. Under den länga tidrymd som Norge var ett lydland under Danmark låg det i danskarnes intresse att derstådes upptånda och underhälla ett brinnande nationalhat imot Sverige. Ju mera norrmånnen kunde förmås att hata Sverige, desto mindre missnöje skulle de oupphårliga krigen med denna granne, för Danmarks skull, förorsaka, och desto mindre hade sistnåmnde stat att frukta någon afsöndringslusta, hvilken endast kunnat komma Sverige till godo. Denna plan lyckades fullkomligt; och når sedan segerherren sjelf gaf det af ödets slag eller, råttare sagdt, händelsernas naturliga utveckling hårdt nedböjda folket en sjelfståndig plats vid Sveriges sida, började de, yrvakna af en lycka, som de under sådana förhållanden icke kunnat vånta sig, att blåsa upp sig och söka inbilla både sig sjelfva, och hela verlden, att Norge vore ett måkta våldigt land, som icke behöfde ge vika för något och blott genom ett litet misstag kommit att lyda under Danmark (i en 3 a 400 årl). De började i Sverige se det enda hindret för att lysa som en I sol på de europeiska staternes sirmament, ett hinder, som vål vore nyttigt till vårn imot fråmmande makter, men måkta förargligt genom sin större makt och anseende samt den beständiga påminnelse om föreningens tillkomst, som låge i dennas blotta tillvaro. I Man gjorde sig blind för hvad Sverige gjort sör dem, och det gamla hatet öfvergick till ett hemligt agg och en afundsjuka, som icke I de mest oaslätliga bevis på en uppoffrande vålvilja från svensk sida kunna bringa till tystnad. Men förhållandet på svenska sidan år helt annat. Sverige såg i norrmännen blott ett fö DRG RR SR RR NAR SR RR RNE RR RE CE5 fTFT — 2