oc IIUTLIL 5 EVLI, VITTRA LI SYMdR, ÖODCDLALIHU VILI famlande lårare genom att framkalla nåsvishet och förakt. Men af långt mera ingripande vigt år det, att icke i hela undervisningens ordnande, i sjelfva den uppgift skolan sörelågger barnet, finnes något orimligt och onaturligt. I sådant fall måste barnet, vid sitt första intråde i verlden, utom familjens trånga krets, kånna sig obilligt och oråttvist behandladt, då tråder pligten det till måtes, vid första ord hvarmed den tilltalar det, vid första fordran den gör på lydnad, som en godtycklig despot, icke som en allvarlig rådgifvare och vågledare — då vånjes det at: underkasta sig med stum lydnad; men med hemlig ovilja och trotts, i stållet att hångifva sig med tillitsfull aktning. Denna betraktelse, tycker jag, gifver den framställda klagan Öfver en ensidig och onaturlig riktning i undervisningen ökad vigt. Ar det sannt, att barnet icka kan följa och förstå denna undervisning efter den naturliga utvecklingen af dess förmögenheter, så förstöres och sörvillas icke allenast denna utveckling, utan man lägger derjemnte sröet till dess moraliska förders, bringar det i salskt förhållande till lifvets objektiva makter, våcker missnöje och bitterhet i stället för en frimodig förtröstan. Åtven når man betraktraktar saken från denna sida, skall upptagandet af naturvetenskaperna som en våsendtlig sida af undervisningen, visa sig vara ett steg framåt till ett båttre, i det man går det möjligt för skolan, att tråda i ett naturligt förhållande till barnet, såsom den, hvilken leder dess utveckling på ett naturligt och planmåssigt sått, och går det möjligt för barnet att uppfatta sitt förhållande till skolan, på engång såsom ett allvarligt pligtförhållande hvilket kråfver arbete och ansträngning af det, och säsom ett förtroligt förhållande, hvartill det kånner sig draget genom sin egen vettgirighet och interesse. Skulle nu någon såga: hela jemnsörelsen, som hår år anstålld mellan allmånnna skolordningen och naturvetenskaperna såsom föremål för undervisningen, år ånda igenom falsk och skef; å ena sidan framstålles blott det ensidiga och bakvånda som onekligen vidlåder skolvåsendet i allmånhet; å andra sidan förutsåtter det, att naturvetenskaperna borde meddelas på ett fullkomligare sått; men man har alldeles ingen såkerhet för, att icke detta såttåfven kunde blifva ensidigt och oförnuftigt; — skulle någon invånda detta, så måste jag i afsende på den första invåndningen anmårka, att jag naturligtvis måste fåsta afseende på de åldre skolfacken såsom de verkligen behandlas i skolorna, men att jag föröfrigt erkänner deras betydelse inom deras naturliga grånser, hvilket också synes i sörsta delen af denna afhandling. I afseende på den sista anmårkningen erkånner jag, att lika stora misstag kunna ega rum vid detta skolfack som vid andra. Jag kånner till och med en skola, der undervisningen i naturhistorien behandlas så, att detta låroåmne af alla de lågre klassernas disciplar anses såvål för det svåraste som det torraste och ledsammaste af alla åmnen. Men möjlighet af misstag och ensidighet i utsörandet kunna dock ej kullkasta principen, når denna i sig sjelf år riktig. Jag har nu sökt visa att naturvetenskaperna utgöra en våsendtlig, beråttigad del af den allmånna bildning, som åligger skolan att meddela; jag har stråfvat att bevisa, det skolan i naturvetenskaperna eger ett vida åndamålsenligare undervisningsämne, ån mycket af det, som man nu begagnar, och detta såväl närmast med afseende på utvecklingen af barnets intellektuella förmågenheter som i betraktande af den sedlighet som bibringas det i förhållandet till skolan. Dessa betraktelser har jag ånda igenom framstållt så allmånt som möjligt, på det de måtte kunna finna tillfö nn de mårka aningarna ur sin siål. Smekande